Inför En Svensk Klassiker: Formen, känslorna, resultaten, rädslorna

Nu är tiden kommen. 2024 blir året då jag gör En Svensk Klassiker. Det är nu pannbenet ska prövas, det är nu uthålligheten ska utmanas.

Jag hittade det här gamla inlägget då jag proklamerade att jag bestämt mig för att göra en klassiker. Publicerat november 2017, tilltänkt start 2019. Jojo, fem år, en pandemi och två barn senare blir det av. Jag är faktiskt otroligt taggad.

Då 2017, vet jag inte riktigt vad jag såg framför mig men jag visste att jag ville använda resor som motivator för att träna och att jag ville testa ”hur långt friskis-jympa-formen” skulle ta mig. Förutsättningarna blev annorlunda men minst lika bra. Jag har anlitat en tidigare arbetskamrat Kristalinas Träning och Massage som innehar damernas rekord på kortast totaltid för En Svensk Klassiker som PT. Det har varit guld värt att få träningsscheman, någon att bolla med och rapporterat till. Digitalt, anpassat till mina förutsättningar och helt rätt träningsmängd för mig.

Varför En Svensk Klassiker?

Många frågar mig varför En Svensk Klassiker. Svaret är: Jag vill testa mitt pannben. I hela mitt liv har jag haft en stor tillit till min kropp. Den har burit mig igenom alla fysiska utmaningar jag bett den om. Den har inte minst burit och fött två barn. I samma liv har jag inte alls haft samma tillit till min knopp, att jag mentalt ska klara av att pusha mig, beordra kroppen att fortsätta när den skriker nej. Jag föreställer mig att när jag genomfört klassikern och nästa gång tvivlar på mitt pannben så ska jag påminna mig att jag förflyttat mig 423 kilometer för egen maskin.

Inför En Svensk Klassiker – status här och nu

Det är mindre än en månad kvar till Vasaloppet, mitt första lopp i En Svensk Klassiker. Så här står det till med formen, känslorna och tankarna om resultaten och rädslor

Förväntningar inför Vasaloppet

Det här är nog det enda loppet jag egentligen kan ha en uppfattning om formen. I söndags körde jag Engelbrektsloppet 45 kilometer, att nu tänka sig att jag ska åka dubbelt så långt är både lätt och svårt att se framför mig. Vasaloppet ska jag göra tillsammans med min bror. Vi lär säga kör hårt vid startlinjen och sen ser jag nog inte honom förrän vid målgång, men ändå.

Förhoppningar: Jag förväntar mig att jag tar mig runt, att stavarna håller, att jag känner glädje i varje nedförsbacke.

Rädslor: Det jag är allra mest orolig för är om det skulle vara jävligt kallt och jag kommer frysa innan vi hinner komma igång. I övrigt faktiskt inte så orolig. Hittills har långpass på skidor bara gett ont i ländryggen och smärtan har varit överkomlig.

Resultat: Först hade jag inga tidsmål för något av loppen. Sen blev skidor både roligt och det kändes som att jag lyckades få upp lite tempo. Mitt mål är att göra det på nio timmar exkl kötid vid vägövergången som jag ju själv inte kan påverka hur lång tiden det tar och hur mycket kö det bli.

Förväntningar om Vätternrundan

Vätternrundan är utan tvekan den del av klassikern som jag ser allra minst fram emot. Jag har inte riktigt hittat glädjen i cyklandet, förstår inte hur jag ska palla varken fysiskt eller mentalt att sitta i sadeln i 30 mil.

Förhoppningar: Jag ser fram emot värmande morgonsol, att ha med mig lite smågodis i cykelkorgen att belöna mig med. Jag hoppas att mina år i ridsadeln ska göra att övergången till cykelsadel inte ska vara allt för smärtsam. Jag håller tummarna för lite vind, jag tycker motvind är svårt att förhålla mig till mentalt.

Rädslor: Min största rädsla, att behöva starta på kvällen eller mitt i natten och sedan behöva hålla mig vaken en hel natt kommer inte realiseras eftersom jag förvånande nog fick en starttid kl 06.30. Det gör att det finns lite risk för reptider men det går åtminstone att träna för. Att vara vaken på natten har jag varit dålig på sedan tidiga tonår, jag har aldrig ens dygnat en enda gång i livet så det vore att försöka utmana en naturlag.

Resultatet: Om jag tar mig runt, vilket jag måste annars är allt förstört, så kommer jag vara glad oavsett tid.

Förväntningar om Vansbrosimmet

Jag är en badkruka, tycker det räcker att doppa anklarna för att svalka mig en varm sommardag. Vansbrosimmet är något annat än att bada så jag behöver hitta en annat syfte när jag kliver ner i vattnet.

Förhoppningar: Kanske är jag naiv men det här tänker jag kommer gå hur bra som helst. Det är tre kilometers simtag/sprattlande/vevande som jag ska ta mig igenom. Jag bor vid mälaren så öppet-vatten-sim finns det stora möjligheter att få till.

Rädslor: På samma tema som Vasaloppet är att frysa min enda rädsla. Jag har aldrig känt mig riktigt trött i vatten så vet inte hur jag skulle reagera på det. Jag är inte orolig för att få panik eller känna att jag inte orkar hålla mig flytande. Det där kommer gå bra.

Resultatet: Jag har inga nämnvärda tankar om resultatet. Jag har någon idé om drygt tre timmar men vet inte om det är realistiskt, jag har aldrig simmat på tid på det sättet. Jag har simmat 1 km i varm bassäng under en timme men det var kanske 15 år sedan.

Förväntningar om Lidingöloppet

Löpning är den enda grenen av En Svensk Klassiker som jag har någon typ om uppfattning om. Jag har som mest sprungit 12 kilometer i ett sträck, Lindingöloppet är 30 i mycket kuperad terräng. Det här loppet ska jag göra med min lillasyster. Hur våra respektive former står sig i relation till varandra det återstår att se.

Förhoppningar: Jag hoppas på adrenalinrusher, musik som pumpar och peppar, extremt trötta ben i alla backar och att komma in i andra andningen och trivas där. Det här loppet vill jag vara tränad för.

Rädslor: Jag har en rädsla och det är att mitt högra knä eller vänster höft inte skulle palla. Jag kommer behöva träna oerhört nogsamt för att stärka upp och hålla mig på rätt sidan om sträcket av att bygga upp och inte slita. Det är en fördel att loppet går på så mycket olika underlag och så lite del på asfalt. Jag är delvis rädd inför smärtan men kanske ännu mer för att inte riktigt veta om det är läge att bryta eller om jag kan köra på och då stå med skador och lång rehab efteråt. Mitt allra högst prioriterade mål är att göra en hel klassiker utan att bli skadad. Att jag ska välja att bryta när jag är en-två timmars löpning från att ha klarat En svensk klassiker har jag mycket svårt att se.

Resultatet: Jag drömmer om tre timmar. Jag tror det kommer vara svårt och tufft att vara tränad nog för backarna och orka hålla tempo genom alla kilometrar men löpning är åtminstone en träningsform som jag tycker är rolig. Tjejmilen gjorde jag på 55 minuter när det begav sig.

Här finns alla inlägg på temat En Svensk Klassiker