Är det här baksidan av att resa mycket? Att upplevelser devalverar i värde när vi har så många exempel i bagaget att inget längre blir unikt och speciellt?
Hemkommen efter tre veckor med en ena mer storslagna vyn efter det andra. Ett grönare vatten, ett högre berg, en längre utsikt, en finare strand. Med alla dessa upplevelser staplade på varandra undrar jag om varje enskildas värde minskar? Hade jag tyckt att de var häftigare om jag sett dem med tre månades mellanrum? När jag inte kan jämföra en hisnande utsikt med den jag såg redan igår?
Ett vattenfall i mängden
Blir det svårare att imponera på mig, blir det just another waterfall? En i mängden som jag blandar ihop. Om det är så känns det hemskt. Eller om jag ska se det positivt, häftigt att kunna få perspektiv att det där var faktiskt inte så häftigt som alla sa. Jag har så mycket upplevelser i bagaget att det där bara är medelmåtta, om än en väldigt hög sådan och fortfarande fint.
Känner du igen dig?
Ju mer du reser, är det svårare att få dig att häpna? Eller söker du dig till platser som hela tiden ska slå det du tidigare upplevt? Eller är du immun och ser varje enskild plats i sin egen storhet utan att jämföra?
Resereflektion när den är som allra bäst även om den är lite gnagande – hur tänker du?
En gång i veckan skriver jag ett kortare inlägg som jag kallar resereflektion. Du hittar alla i kategorin Resereflektion
Jag tänker allt oftare att jag är ”bortskämd” som matar mina sinnen med nya, storslagna upplevelser och visst jämför jag dem med de tidigare. Det var inte lika stort/smakade inte lika gott/hisnande inte lika mycket i magen osv. som tidigare reseminnen… Och visst är det en lyx att ha möjligheten att vara bortskämd på det sättet, men jag tränar på att se ”det stora i det lilla” – att allt inte behöver vara större, mäktigare, högre, pampigare – och att inte sträva efter att bräcka förgående resor. Klurig fråga dock!
Verkligen klurig fråga. Frågan är om det finns något sätt på hur en kan jobba med sin egen inställning till upplevelserna som påverkar själva upplevelsen.
Jag känner igen mig, men jag tycker att det gäller allt i livet, inte bara resor. När jag var yngre kändes ju allt mer fascinerande, känslorna var större, allt var mer nytt… Första gången man åkte på läger, de första jobben, maträtter, musik … Så kanske ingår det bara i livet att det är så…?
ja så kan det absolut vara och särskilt när resor är en så stor del av ens liv. Måste fundera vidare på detta.
Jag känner igen en del. Men vi har ransonerat längre resor. Tre veckor var tredje år utanför Europa. Det gör att man suger längre på karamellen både med förberedelser och minnen. Nu ändrad vi oss så det blev inte Namibia den här gången utan Florida. Detta för att vi vill se solförmörkelsen. Då är det inte vi som bestämmer tid och plats.
Smart sätt att hela tiden hålla resor och att resa som något exotiskt som inte blir för mycket vardag, av både miljömässiga och upplevelsebaserade skäl. Är solförmörkelse något ni brukar ”jaga?”
Jag har funderat ganska mycket på detta och oroat mig för att bli blasé och att inge längre ska inponera på mig. Skrev först detta för flera år sedan:
https://4000mil.se/index.php/kan-man-bli-blase-pa-att-resa/
och nu mer nyligt även detta i ämnet:
https://4000mil.se/index.php/platser-vi-foralskat-oss-i/
Det jag kommit fram till är att äkta och riktigt bra reseupplevelser inte ”devalverar”. Jag blir fortfarnde lika hänförd av det som är riktigt intressant, vackert, gott osv.
Däremot imponeras jag inte lika lätt av saker som bara är ”halvbra”. Har kortare tålamod med platser som jag känner inte har ”det”.
Har också insett att jag måste ransonera, så att det inte blir för många tempel, slott, grottor, asiatiska storstäder osv på en gång. För då kommer mättnadskänslan.
Men å andra sidan när jag verkligen är med om något fantastikt, så tror jag nästa att jag uppskattar det MER idag efter allt resande, för jag vet hur unikt det är och hur sällan ändå i sitt liv man får uppleva sådana saker.
Du är så klok, verkligen! Att hitta balansen är ju inte alltid så lätt, särskilt inte i planeringsstadiet och sen när en väl är på resande fot för då kan det vara svårt att vara i samma mode som en trodde att en skulle vara hemma från soffan. Tack för intressanta inspel
Så är det absolut. När vi besökte vattenfallen i Kravice efter Plitvice var känslan inte alls lika stark, just eftersom vi jämförde med platsen vi nyss lämnat: http://resfredag.se/kravice-vattenfall/
Det här tangerar verkligen ”resesnobberi” och jag får nästan bita mig i tungan ibland… ”Visst, det var fint, men stället X jag besökte för ett tag sedan i landet Z var MYCKET finare och härligare…” Jag ska försöka se alla nya händelser som unika upplevelser och inte jämföra för mkt. Men håller med Freedom ovan, det lär väl ingå i livet i stort…
Ja men frågan är oxå om det är dåligt att jämföra eller bli mätt? såklart om du betalat för det och hade hoppats men om inte varje tillfälle får oss att häpna så kanske det ändå är coolt nog men inte det coolaste. Helt klart snobberi så där får en passa sig.
Tänker ofta på det faktiskt. Att det inte får bli att man reser för att bocka av länder eller platser. Vi har väl alla en bucketlist 🙂 Kan tänka att det är ännu mer aktuellt för en resebloggare, att man kanske känner att man måste åka till annorlunda ställen, lite längre bort osv? För egen del kan jag känna att i år har det blivit väldigt många resor och det tenderar att öka för varje år 🙂 Men varje resa har varit fantastisk och jag vill ju bara ha mer 🙂 Jag försöker att inte jämföra, varje ställe har ju sina förutsättningar, men ibland hamnar jag där ändå.
Jag faller absolut i bocka-av-fällan men ser det inte som ett jättestort problem, jag vill ju dit hursom annars skulle det inte stå på listan alls. Men de tär klart att det händer att jag tar en extra omväg för att kunna skriva om ett visst ställe samtidigt så börjar jag lära mig att jag har tusen förslag på inlägg att skriva så det är inget problem om jag inte åker förbi ännu ett ställe.
Hursom så vill en ju att varje upplevelse ska få den prioritering och engagemang från mig som resenär som den förtjänar och inte att jag kommer dit helt slut och ointresserad.
Känner också igen mig. Hade ett extremt sånt moment när jag besökte Milford Sound på NZ. Kände bara ”Jaha, det här var ju inte så… spektakulärt alls?!”
Och i våras är jag var i Milano har jag en teori om att min kille fick en bättre känsla av staden och älskade den, medan jag som rest runt i Spanien veckan innan var lite ”mättad” och inte alls öppen för att ta in ännu en stad – och därför inte kände lika mycket för den. Och av denna anledning vill jag inte resa för mycket, inte en ny resa veckan efter och inte ge mig ut på en roadtrip för att bocka av det ena fantastiska stället efter det andra… 🙂
Precis, att ta resepauser kanske är precis det en borde göra – oj där har jag nog ett förslag på upplägg på ett inlägg, tack för det! Väldigt intressant med din partner att ni kände så olika för resmålet.
Utmaningen med inte-bocka-av-känslan är ju om en är på ett ställe långt bort, då måste en kanske lägga ihop flera saker staplade på varandra för att de tär ohållbart att åka dit igen om tre månader.