Snorkling, Bangkok och magsjuka (Långresa 22/23 v 4)

Vi går från pool och strand-lunk till storstadsliv delux. Vi genomlider magstrul och kommer på benen igen. Vi fyller på med ännu fler upplevelser och försöker att bara vara mitt i allt äventyr.

Höga höjder och djupa dalar, inte bokstavligt men kroppsligt. Vi är nu inne på vecka fyra av vår långresa där vi gjort dryga två veckor utomlands. Att vi har fyra femtedelar kvar känns smått obegripligt.

Motsatsernas vecka på Koh Chang och i Bangkok

Snorklingstur

Vi inledde veckan med en halvdag båttur med en speedboat och tre stopp. Alldeles utmärkt och lagom för vad en generationsfamilj orkade med. Våra barn var de enda under 25 år och de gjorde det så bra. Elton simmar omkring i sina puffar glatt ovetandes om att det är 10-20 meter djupt och där på botten lurar hårda koraller och taggiga svarta sjöborrar. Jason plaskade en del i vågorna vid stranden men har längre kvar innan han trivs i vattnet. Det är tydligt vem av våra barn som fick 18 veckors babysim.

Vi andra fick njuta av tre snorklingar, den första enligt guiden ”Den bästa i Thailand”, den andra ”Den bästa i världen” och den tredje snorklingen skulle vara ”Den bästa i Koh Chang”. Om detta stämmer kan jag inte uttala mig om annat än att det var bra, varierande upplevelser och inte alls samma sak som att dyka i Stora Barriärrevet. Orättvis jämförelse men det är den referensramen jag har.

Tack Koh Chang

Vi sa hejdå till Koh Chang och kvinnorna vid fruktståndet sa ”Vi ses nästa säsong”. Jag svarade ”I hope so” och kände att jag faktiskt gjorde det, vilket jag ju sällan gör om resmål. Men samtidigt vet att det inte kommer bli så. Inte nästa säsong och kanske inte nånsin. Jag har sällan fått sån kontakt med lokalbefolkning/turistnäringens ansikten som här. Om det beror på Thailand, våra barn, den här typen av resa eller något annat vet jag inte. Trist att säga hej då och ännu mer sorgligt att inte veta hur det går för dem och andra vi fått lite kontakt med.

Hej Bangkok

Vi kom fram till Bangkok och om denna stad finns det så mycket att säga att jag inte vet vart jag ska börja. Jag känner mig välkomnad. Det är ett totalt myller av allt hela tiden. Motorcyklar och andra fordon, matstånd i varje hörn, telefon- och el-ledningar i totalt kaos och superfräscha gigantiska gallerior. Vi har ätit sushi och nudlar från hörnet och på den udda restaurangen Cabbage and Condoms och på dessertcafé.

Det är kontraster och så mycket intryck att jag förstår att Elton till och från säger att han längtar hem till gula huset i Strängnäs. Det känns som ett evighetsprojekt att ta sig an staden så jag låter helt enkelt bli det och väljer den gamla devisen ”Det jag upplever av Bangkok, det blir bra” Det jag missar, det kanske jag upplever en annan gång, eller inte. Skönt att ha kommit till det lugnet inför ett resmål. Tog bara 37 år.

Sjukdom som hör till

Att magen strular i olika omfattning det hör till en längre resa men mitt i matförgiftningens värsta tid är det svårt att inte vara annat än ynklig. Elton blev drabbad ett dygn med 39 graders feber och där allt innehåll rann ur honom. Han sov mest och verkade ärligt talat inte lida så värst mycket av det. Jag hade en hemsk natt och ett påföljande dygn av orkeslöshet och diverse bakslag innan det kändes som att kroppen började repa sig.

Jason tycks bitvis ha tappat matlusten och känns inte hundra bra i magen heller. Hans mat är det som stressar mig mest. Han är liten för sin ålder och växer inte riktigt enligt kurvan så han är i behov av att få i sig mycket näring och energi. Trots att vi besökt Bangkoks mest ”internationella mataffär” så är utbudet på välling=noll (om jag förstått förpackningarna rätt) och gröt finns enbart risbasserad. Det sista har han ännu inte provat så vi får se hur reaktionen blir på det. Erik är den som hållit ställningarna, både praktiskt, mentalt och i att ta hand om barnen. Vi har haft god hjälp av mina föräldrar också och så länge inte jag och Erik är dåliga samtidigt kommer jag inte klaga. En annan anledning att inte klaga är att några dagars sjuka inte gör så stor skillnad på det stora hela. Ännu en fördel med att vara borta länge.

Ingen promenad i en park

Det är himla fint att göra den här resan men det är långt ifrån smooth och easy. Det är barn som vill bäras och inte åka vagn. Det är mat som inte smakar som hemma. Att göra klassiska turistgrejer passar inte barnen särskilt väl så vi letar efter kids café, lekparker och svala ställen med rulltrappa. Just det sista är dock relativt lätt att finna och där är alla nöjda tills vi vuxna tröttnar på att åka runt, runt. Det är två föräldrar som däckar vid 21-22 på kvällarna. Det är så att säga inte en walk in the park och framför allt är det en utmaning att försöka förstå vad barnens tillfälliga missnöje egentligen handlar om. Är det brist på vatten, mat, kramar, stimulans, kyla, lugn och ro eller något helt annat. Jag skriver det inte för att klaga utan för att jag inte vill romantisera eller försköna. Vi har det jättebra men genomhärligt 24/7 är lögn.

Härnäst

Nu väntar några dagar till av Bangkok där vi ska hämta ut ett pass på en ambassad, lyckas boka om en flygbiljett på en flygplats pga flygbolaget har varken telefonnummer eller mejl som kontaktväg och sedan bär det av till Chiang Mai. Då är vi åter på den tilltänkta rutt och bana som den här resan skulle ha från första början.

Här finns alla inlägg om Thailand och alla inlägg om vår långresa 2022-2023.