Barcelona blev näst på listan över städer att drabbas. Terrordåd igen. Förutom att människor dör och skadas så är det värsta att jag börjar känna mig avtrubbad. Som att detta är ännu en terrorattack.
Precis som ännu en våldtäkt. Det är vardagsmat i nyhetsrapporteringen. Något som sker. Det är inte en frågan OM det ska hända igen, det är en frågan om VILKEN stad som står näst på otur.
Vid det här laget brukar budskapen vara desamma. Vi måste ena oss. Inte låta rädslan vinna. Fortsätta resa. Visst håller jag med men det känns så himla hopplöst. Hur länge ska vi ha det så här?
Vad kan jag göra?
Jag vet att svaren är många men ärligt talat, det känns som mindre än en droppe i havet. Att skänka en slant till någon lämplig organisation och att föra samtal med högerextrema på internet skulle de göra någon som helst skillnad?
Så hur gör vi? Hur håller vi modet uppe? Eller ska vi snarare hitta kraften i förtvivlan? Kan vi förskräckas men rycka på axlarna för att det ändå inte är tillräckligt stor risk att en själv faktiskt drabbas? Vägra acceptera men ändå finna oss i det? Tusen frågor och så få svar.
Hur hanterar du att vi lever i denna värld just nu?
Nu har jag bloggat på den här plattformen i 1,5 år. Att jag sen dess hunnit formulera tre inlägg på temat terror säger allt om hur vidrigt omfattande det är.
- 22 mars 2016 Terrorister får inte styra oss (med anledningen av attacken i Bryssel)
- 15 juli 2016 Attacken i Nice
- 8 juli 2017 Stockholms otur, men kärlek vinner ändå
En gång i veckan skriver jag ett kortare inlägg som jag kallar resereflektion. Du hittar alla i kategorin Resereflektion
Håller med. De flesta vill ju ändå ha fred
Ja verkligen nästan varenda en.
Tycker det är fruktansvärt att terror har blivit något vi får leva med i alla storstäder men jag vägrar att ändra min livsstil därefter.
Ja visst är det och jag vill aldrig vänja mig.
Och nu i Åbo, Finland också, min fd studiestad… Det är väl inte helt bekräftat ännu att det var ett terrordåd i Finland, men just nu utreder de det som mord grundat i terror, eller hur de nu uttryckte det. Jag lever ändå som vanligt, vad annars kan man göra, egentligen? Förvisso underlättar det för tillfället att jag just nu bor på landsbygden, men jag är ganska säker på att jag hade fortsatt mitt liv som vanligt även om jag hade bott i Åbo, om än jag kanske hade varit lite vaksam när jag rör mig på vissa områden.
Hemskt oavsett avsikt och bakgrund är det. Usch och fy!