Vad en pandemi kan göra med kommande drömresor

Hur ändrar denna pandemi min inställning till det som jag sett som mina drömresor? Vissa inte alls, andra helt och hållet.

Den här inlägget handlar inte om alla drömresor som coronapandemin kraschade, eller allt som ställts in eller skjutits fram. Det här handlar om hur pandemin bidragit till att ändra min syn på drömresor jag haft i sikte.

Pandemi som påverkar drömresor

Pandemin är skit men ur kaos och tragik kan som bekant magi och solsken födas. Jag tänker på alla insikter om att vi vill omvärdera hur vi lever eller vad vi fyller vårt liv med. Alla nya uppfinningar, företag som skapas och lösningar på problem. Personlighetsutveckling, förändrad inställning och förmåga/mod att prioritera om i vårt eget liv.

Grunden: Jag vill ta saker för givet

Min filosofi är att jag snarare ska ta saker för givet än att ständigt vara rädda för att förlora. Det gäller relationer, livet och resor. Allt måste vårdas och tas om hand, men oro eller tvekan det lever jag helt utan.

Jag vill ta vara på varje dag men jag vill också ta det för givet. Om jag skulle leva varje dag som om det vore min sista skulle jag bli knäpp. Jag vill leva så även om jag skulle stupa långt tidigare än planerat. Däremot tror jag att jag skulle förändra hur jag lever om jag hade en prognos om att jag snarare kommer dö förr än senare.

För mig är det samma sak med resor. Jag vill känna att jag har alla möjligheter i världen att resa dit jag vill. Jag vill inte känna att varje resa jag gör måste vara den som är den allra viktigaste i livet. Eller resa som om varje resa vore min sista. Den just nu identifierade viktigaste resan kan gärna få vara inplanerad till om 15 år. Men, pandemin har ruckat lite på mitt sätt att se på resor. Jag ska ta ett exempel.

Varför Antarktis inte längre känns som en drömresa

Så länge jag älskat att resa och förstått att det finns sju kontinenter har jag haft en längtan efter att få sätta min fot på alla. Lite klassiskt vikingerövraraktigt alltså. Men så kom en pandemi och något har hänt i min inställning.

Jag kommer vara avundsjuk på den som åker till Antarktis, det vore minst sagt häftigt att se och uppleva. Jag vill fortfarande men med en känsla av att vi aldrig vet vilken som är vår sista resa så känns Antarktis inte längre prioriterat. Det är en resa jag vill ha gjort, men inte om det är den enda. Om jag visste att jag bara hade en resa kvar i livet då hade jag inte valt Antarktis. Jag hade inte velat ”slösa” min sista resa på Antarktis, även om den lätt fortfarande ingår i min topp tio-längtan. Men bara om jag visste att mina resemöjligehter typ var oändliga.

Varför Vietnam fortfarande är en drömresa

Om jag däremot visste att jag bara hade en resa kvar att göra, eller om världen skulle fortsätta vara oviss på det sättet att när en öppning att resa finns så gäller det att ta den för att något hot är betydligt mer närvarande och kanske när som helst täpper till alla möjligheter igen. Ja, då hade jag nog valt att lägga den resan på Vietnam. Av så många skäl, faktiskt samma som varför vi valde att Vietnam skulle vara vår föräldraledighetsresa.

Och visar det sig att det bara blir en lucka om en månad, ja då får Vietnam bli kortare för hellre kort och gjort än långt och inväntat som aldrig blir av.

Drömresan att köra runt i Afrika då?

En annan dröm jag har är att köra igenom Afrika eller bara resa runt länge över ganska stora geografiska områden. Det är en resa som inte görs i en handvändning, det är mycket som ska klaffa. Jobb/längre ledighet, ekonomi, familjesituation osv. Det är ju en drömresa som inte går att göra lika spontant som Antarktis faktiskt skulle kunna vara möjlig. Såklart kan det krävas framförhållning även för den men rent krasst så räcker det med 50 000 kr isch och en partner som kan ta hand om barnet och sen drar jag.

Utifrån pandemi-tankesättet blir inställningen till den resan annorlunda. Den blir om den blir men den kommer inte vara den första jag gör, inte den enda jag tar sikte på, det blir för hög risk för min smak.

Vad är min poäng?

Så vad försöker jag säga (alltid oroväckande när jag känner att jag måste sammanfatta ett inlägg, då har jag nog inte lyckats så bra…) Jo detta: Jag vill inte leva livet som om varje resa är den sista, men jag vill samtidigt alltid vara säker på att jag gör så bra val som möjligt om det är denna resa som är den sista. Den ultimata balansen i en oviss tid. I ett liv där inget har känts särskilt ovist och nu är vi alla smärtsamt påminda om att inte ta rörelsefrihet för givet även om vi skulle vilja.

Har pandemin ändrat din syn på drömresor på något sätt?