Vandra i Lake District – en hike i Coniston med bedårande utsikt

Att vandra i Lake District hade jag längtat efter i många månader innan det äntligen blev dags. Till slut fick jag min hike i Coniston och visst var utsikterna precis så vackra som jag föreställt mig. Låt dig lockas med till sjöarnas nationalpark. 

I flera år har mina vänner Rickie och Alison hyllat att vandra i Lake District. Jag lockades av utsikterna men ännu mer av glädje på bilderna. Jag vet hur lycklig jag själv brukar vara när jag får använda kroppen och klara av utmaningar tillsammans med vänner och familj. När sen Towe/Come flyg with me i början av 2018 skrev ett inlägg om jakten på att hitta resmål före alla andra och beskrev Lake District som det nya alperna log jag nöjt för mig själv. För jag visste redan då att Rickie och Alison skulle ordna en vandring i Lake District i anslutning till deras Englandsbröllop. Så i somras stod jag där på toppen och blickade ut över landskapet. Den grön grönskan, de blånande bergen, de grafitgråa stenarna.

Hike i Coniston – att vandra i Lake District

Efter en knapp timmes körning rakt in i nationalparken från vår utgångspunkt i Grange-over-Sands stod vi äntligen på parkeringen redo. I 360 grader fundera på vilken topp som kan vara utsedd till oss att besegra för dagen. Vi var framme vid starten för en hike i Coniston, bilar parkerade och väskan packad. Vår vandring i Lake District kunde börja och målet om att nå toppen med stenröset på The Old Man of Coniston var antaget. Där och då kändes det väldigt långt till toppen något som uppenbarligen inte bekom någon i sällskapet.

Vandringen började flackt och med jämna mellanrum fick vi påminna varandra om att stanna upp och vända oss om för att så landskapet bli att mindre, men också större bakom oss. Leden bestod mestadels av någon typ av grusväg eller klippblock och bitvis av stentrappsteg i ojämna nivåer. Fåren gjorde oss bräkandes sällskap på håll och längs vägen gick vi förbi tidigare stenbrytning som pågått i området för några årtionden sedan.

Sånt som en gör (!?) längs en vandring i Lake District

Många ämnen hann avhandlas längs vägen, vi var ett riktigt stort gäng som med stadiga steg lade mer och mer mark under våra fötter. Vi tog en lunchpaus vid en sjö där några var mer modiga än andra när det kom till att ta sig ett dopp. Min mamma tvekade givetvis inte. Jag skulle kalla temperaturen kylig, andra frisk. Själv åt jag mina mackor och fotade mina bilder.

Efter lite välbehövlig näringspåfyllnad var vi redo för sista etapperna upp till toppen. Det började spritta som det gör i min kropp när jag känner mig så där levande. Jag fick igen önska att jag hade tränat på det här med handstående lite till. Jag kan bara göra det på stabilt underlag i 1,5 sekund. Jag är inte riktigt redo att utmana livet självt om jag skulle slå över. Och då blir bilderna därefter. Alltså inte något att visa upp.

Väl uppe på toppen blåste det riktigt rejält och det kändes så där tillfredsställande skönt som det bara kan göra när en vet att utmaningen är vunnen. En hel hike i Coniston var avklarad, åtminstone halva. Och nu är det ”bara” lika långt tillbaka men nedför. Vägen ner var lättare och något tråkigare i början men väldigt vacker på sista biten. Så härligt när det blev så flackt att knäa inte behöver bromsa varje steg.

Tillbaka vid bilarna var det dags för high five och choklad som belöning. Att vandra i Lake District var därmed avbockat på min lista. Tack älskade vagabondformskropp för att du ger mig möjligheter att uppleva världen på det här sättet.

Har du vandrat i Lake District?

Om ja, berätta, var din upplevelse liknande som min eller något helt annat. Och om du inte varit där, finns det något intresse eller känns som att du fördrar svenska fjäll eller kanske inte nöjer dig med annat än alperna?

Här finns mer att läsa om mina resa i Skottland och England