Hållbart resande är statusfyllt, men är det möjligt för alla? Har vi alla lika förutsättningar att resa hållbart? Det kan ju vara både dyrt och krångligt.
Det må vara en retorisk fråga, men den står för något mer. Det korta svaret är nej, alla har inte samma förutsättningar att resa hållbart. Det mellanlånga svaret försöker jag formulera nedan.
Kan alla resa hållbart?
För ett halvår sedan läste jag en kommentar på instagram där en mamma efterfrågade anpassade resa-hållbart-tips som funkar för en slutkörd småbarnsfamilj. Hon hade alla ambitioner att resa hållbart men tyckte att en del tips var svåra att applicera då de krävde mycket förberedelser och krångel som inte funkade med det liv hon lever. Den frågan har gnagt i mig. Jag har funderat på vad mina ”light-tips” är. Vad skulle jag ge för förslag anpassade efter olika människors förutsättningar. Tänkt att jag ska skriva ett blogginlägg om det. Jag har uppenbarligen inte gjort detta av en enda anledning: Det är svårt.
Jag vill svara den mamman och alla andra att göra så gott du kan räcker långt. Framför allt räcker det tillräckligt långt för den med begränsade eller annorlunda förutsättningar. Men även den som gör så gott den kan vill ju ha enkla och lätta tips bortom sopsortering och semester på hemmaplan.
Resa hållbart är statusfyllt
Att resa hållbart är statusfyllt. Resa och göra rätt för sig. Resa med gott samvete. Resa med minimalt slitage. Vad som är statusfyllt inom resande förändras över tid. Det går mode inom resande. En gång var charter, festresor, resor till metropoler det mest värderade. Idag är det snarare det långsamma, det hållbara, det som kräver mycket tid som är det eftersträvansvärda.
Men att resa hållbart är inte alltid helt enkelt. Det kan vara dyrt. Tåg och elbilar är dyrare än flyg och fossilbilar. Lokalodlat och ekologiskt är dyrare än snabbproducerat och importerat. All-inclusive är ofta billigare och smidigare än de flesta andra boendealternativ. Det kan kräva tid. Uppleva Europa med tåg tar tid, alla har inte råd att vara borta på semester i tre veckor. Att undvika massturism kräver destinationer som inte så många andra åker till och därmed är ofta resvägen dit både längre och krångligare.
Det hänger ihop med skammandet. Hur ”vi” ser ned på det som reser med lågprisflyg, de som flyger överhuvudtaget, de som reser dit alla andra reser, vissa typer av charterresor. På samma sätt som det tittas snett på de som har dåliga matvanor, är överviktiga och inte tar ansvar för sin hälsa. Även om skammandet kan ha sina effekter så är jag allergisk mot det eftersom de drar alla över en kam och visar noll förståelse för att människor värderar saker olika och har olika förutsättningar.
Men alla kan väl bara läsa på?
Mycket kunskap är fri och gratis. Väldigt mycket information om hur det går att resa hållbart finns tillgänglig för alla. På samhällsnivå vet vi dock att människor har otroligt olika förutsättningar för att förskansa sig kunskap. Språk, förmåga och verktyg att leta reda på informationen, tid att sätta sig och läsa på. Att inte ha koll på vad som är att resa hållbart behöver inte handla om egoism eller illvilja. Utan om praktiska, reella förutsättningar som hindrar.
Jag vill inte ursäkta de som reser ohållbart men skulle kunna resa hållbart men jag vill beskriva att det inte är lika enkelt för alla. Precis som alla kan uppfattas ha lika möjligheter att ta hand om sin hälsa (springa är gratis och det går att laga billig vegetarisk mat) så ser inte verkligheten inte ut så. Ofta handlar det om socioekonomiska bakgrund eller förutsättningar. Ibland handlar det om en körig vardag som inte ger utrymme för det hållbara valen.
Så vad ville jag med det här inlägget?
Jag vill problematisera och nyansera att det statusfyllda hållbara resandet inte är lika tillgängligt för alla. Jag vill beskriva hur svårt jag själv tycker det är att skapa anpassade tips för att resa hållbart till de som inte har ”alla förutsättningar att göra det”.