Blogg

Det jag sett fram emot allra mest ställs in pga regn och det leder mina tankar till klimatförändringar, paradoxer och turismens väderberoende

Vi är i Ella i Sri Lanka, en riktig turiststad som lockar backpackers, naturjunkies och gruppresenärer. Här finns vandringar, teplantage, en snygg bro och så möjlighet att åka den omtalade och vackra tågsträckan mellan Ella och Nanu Oya /Nuwara Eliya.

I Ella öser regnet ner och tar jordmassor med sig

På vår lista över saker vi ville göra här i Ella stod gå upp för Little Adams peak, se den berömda Nine Arches Bridge, göra en tidig morgontur till Ella rock (för mig) och kanske hitta något teplantage att besöka. Sen vi kom hit har regnet duggat, strilat och öst ner. Vår värd som vi bor hos berättade att det regnat ovanligt mycket detta år pga klimatförändringarna.

I några dagar kämpade jag hårt för att få bokade sittplatser i rätt klass på önskad dag. Vi bytte till och med riktning på hela rutten för att det skulle vara möjligt. Den sträcka vi bokat sägs vara en av världens vackraste och den enskilda turismattraktion som jag sett fram emot allra mest att få göra. Hur ofta är en i Sri Lanka liksom.

Väl framme i Ella skulle Erik gå förbi tågstationen för att se om biljetterna funkar online eller om de måste hämtas/skrivas ut. På stationen möts han av poliser som informerar att tågen är inställda. Jag vet för lite om vad som hänt för att kunna dra några stora växlar på detta, men detta vet jag. De senaste dagarnas regn i/kring Ella har gjort att det rasat ner jordmassor på spåren i sådan omfattning att de ställer in alla tåg under två dagar. Ett av dessa tåg var det tänkt att vi skulle åka.

Turismens väderberoende och klimatförändringarnas effekter

Jag tänker på hettan i sydeuropa, på hotet om minskad snömängd i alperna och nu detta exempel. Där resmål och upplevelser är beroende av bra väder. Väder som i sin tur är beroende av klimatet.

Jag vet att det finns många som engagerar sig starkt i klimatet som tycker att det här är en komisk paradox. Att vi som reser, och är utsläppare, förlorar våra möjligheter att uppleva världen pga av klimatet som i sin tur förändras pga växthusgaser och utsläpp från transporter till dessa resmål.

Jag förstår den tankebanen, och det finns absolut en poäng med den, MEN, klimatförändringarna beror på så mycket mer än turisters flygresande. Jag vill absolut inte förringa det ansvar vi alla har på att välja våra utlandsresor med enorm omsorg. Men ett enda val av en viss president i väst lär ha större effekter på klimatet än alla flyg- och kryssningsresor som kommer göras under hans mandatperiod. Det gör mig extremt omotiverad.

Alla (som lever av turism) som vi pratar med här i Sri Lanka vittnar om coronapandemins effekter som tuffa och förödande. Att utvecklingen backade flera år, hotell som inte kunde slutföras, verksamheter som fick slå igen. Det där är samma över hela världen. Turismsektorn med omnejd skapar var tionde arbete i världen.

Lösningen på detta är kanske ännu mer regn…?

Ur ett egoistiskt perspektiv är jag ledsen att vi blir snuvade på tågresan, ur ett empatiskt perspektiv är jag ledsen för alla turismverksamheter som hotas/förstörs pga klimatförändringarna. Det är så så sorgligt att alla i hela världen på olika sätt påverkas av extremväder och ändå är inte mänskligheten kapabel att välja politiska ledare som kan ta oss igenom detta. Alla gröna industriella investeringar i Sverige är bara ännu ett exempel på hur beroende företag är av politiker som visar vägen.

För oss blir lösningen ett åka bil och hålla tummarna för fint väder på nästa tåg, som också ska vara fint men inte i samma klass. För världen vet jag inte vad lösningen är men uppenbarligen behöver vädret förändras ännu mer, och förstöra ännu mer, innan vi kommer göra det som krävs för att hamna på rätt kurs igen.

Om några decennier i historieböckerna tror jag vi kommer se tillbaka på den här tiden som att vi var oförmögna att hantera en kris som vi samtidigt visste precis vad vi behövde göra för att lösa. Ledsamt!

Vi har haft en spontan vecka med olika dagliga aktiviteter och verkligen kunnat ta vara på det faktum att vi är i Sri Lanka. Här finns mycket att njuta av!

Vi badar varje dag. Alltid i pool och ofta i havet och den här veckans framsteg på temat vatten är att jag tagit ytterligare två surflektioner och lärt mig (bemästrar dock inte) att ta mig upp på brädan, fånga vågen och svänga. Jason blir modigare och modigare och hoppar från kanten och Elton har lärt sig simma. Lärt sig som i håller sig flytande med hundsim i femton meter. Tänk att kunna ge våra barn så mycket vattenvana, det är jag tacksam för!

Utflykter omkring Weligama med annan svensk familj

Vi har fortsatt hängt med den svenska familjen och gjort flera utflykter tillsammans. Allt är lättare och roligare med flera vuxna och barn som kan leka med varandra. Erik fortsätter utveckla sina tuktuk-förarskills och jag är så nöjd med att vi har med oss våra portabla bilbarnstolar som vi spänt fast med spändband.

Midigama Fruit Farm

Vi har åkt till en fruktfarm och bland annat fått smaka på bladen från kanelträd, det var häftigt. Barnen största nöje var att mata djur, de var föga intresserade av hur alla olika frukter växer och odlas.

Räddningscenter för sköldpaddor

En förmiddag besökte vi ett Sea turtle farm and hatchery i Koggala vilket vi alla tyckte var intressant. Där tas skadade sköldpaddor om hand (t.ex. fått i sig för mycket plast eller skadat skal av propellrar från motorbåtar) och arter som behöver stärkas upp föds upp och släpps ut i havet. Det finns alltid mycket att säga om djurturism och jag går i ständiga funderingar vilka verksamheter som är okej och inte att stödja. Jag landar i att det är mycket svårt som turist att ta reda på om det är mest bra eller mest dåligt, för oftast är det både och med precis alla ställen.

Puls till Parrot Rock

En annan förmiddag åkte vi till grannstranden Mirissa och det som kallas Parrot Rock. Tack vare lågvatten gick det att vada (upp till axlarna vissa partier) ut till en liten bergsö. Den korta vandringen upp till toppen och andra sidan innehöll fler än ett ställe där säkerheten hade mer att önska och att gå med barn i halkiga flipflops gav absolut ett visst adrenalinpåslag. Det var en rolig upplevelse som vi alla uppskattade.

Dagspass på Marriott

En av dagarna gjorde vi en heldag på Marriott och betalade dyra pengar (fast oerhört prisvärt om jag tänker på vad som ingår och vad vi fick för pengarna). Bad i tre olika pooler, AC-lekrum för barnen, femrätterslunch och afternoon tea med bröd och bakelser. Vi var där från morgon till kväll och maxade det som gick – så skön dag!

Strandsafari och chill

Under lördagen nyttjade vi vår tuktuk in i det sista och åkte på strandsafari och upptäckte nya områden med nya vibes. Jag inser att kraven på stranden när en har barn är betydligt fler än om en reser själv eller med vuxna så efter ett tag vände vi hem och siktade in oss på poolhäng och glass istället.

Hur känns det då?

Känslomässigt har jag känt mig på topp. Att gå ut och surfa på morgonen, göra en aktivitet med barnen, åka hem och vila och sedan bränna timmar i poolen eller på stranden gör att dagarna går fort. Barnen är absolut i luven på varandra och retas en hel del och vi saknar alla det som förskoleverksamhet ger. Måltiderna är svårast, både för att det tar lång tid att få maten, för att barnen inte äter allt med hull och hår och för att vi vuxna sällan hinner eller kan njuta av maten som serveras. Som pigg och frisk är det ljuvligt att kunna göra den här typen av resa även om alla dagar innehåller en hel del friktion.

Rundresa med tåg och bil

På veckans sista dag åker vi till Ella som är starten på en nio dagars rundresa vi ska göra i landet. Det blir vackra tågsträckor, teplantage, elefanter och några dagar i huvudstaden.

Här finns alla våra inlägg från vår långresa i Sri Lanka 2024

Vecka tre har vi fyllt med kortare utflykter och häng vid pool och strand. Livet efter sjukdom är allt bra ändå!

Veckan började lika segt som den slutade och på tisdagsmorgonen kapitulerade jag och gick till en läkarmottagning. Kanske mitt livs smidigaste vårdbesök. En upplevelse och några reflektioner från denna sjukdomsvecka fick bli ett eget inlägg.

Det sköna livet i Sri Lanka

Från att jag repade mig har jag nästan varje dag blivit påmind om varför vi reser med en känsla av tacksamhet över möjligheten samtidigt som jag så väl känner igen känslan från förra långresan: Varje dag är inte storslagen eller speciell, en del bara är och det är helheten som är minnet. Inte att i varje enskild stund göra något fantastiskt och kontrastfyllt till livet där hemma.

Provat öppen förskola lämnade barnen för en stund

En förmiddag besökte vi en barnverksamhet där det går att lämna barnen några timmar. Vi chansade och gick dit och ganska snabbt kändes det okej att lämna dem, trots att de som jobbade där bara kan srilankesiska, ryska och engelska. Men kroppsspråk är universellt och barnen trivdes. De klarar ofta mer än jag tror. Vi passade på att hänga på mysigt café och bara prata som vanliga vuxna för en gångs skull.

Häng med svenskar

En av veckans stora behållningar har varit umgänge med en svensk familj som flyttat till samma hotell som oss. Barn i samma ålder, en aktiv livsstil och syn på livet som vi delar. Alla har varit glada för umgänge, inte minst barnen som tydligt uppskattat att kunna leka med barn på sitt eget språk.

En eftermiddag åkte vi till Mirissa, grannstranden som är än mer tydligt präglat av turismen än Weligama. Där träffade vi upp en annan svensk familj som bor i Sri Lanka ett år. Åh jag är sugen på att vara utomlands länge och ha barnen i internationell skola ett halvår eller två.

Veckans utflykter

Snygga caféer med nice mat och dryck

Erik har styrt upp srilankesiskt körkort och hyrt tuktuk så vi har gjort ett gäng utflykter. Två av dem gick till caféer som uppenbart riktar sig till den internationella turisten som reser med semesterkassa eller jobbar från Sri Lanka men med utländsk lön. Så fräscha ställen men också en annan prisbild än vi är vana. Dock alltid mycket prisvärt med svenska mått mätt vad vi får för pengarna. Ena besöket var på The Kip och det andra Cactus, båda i Ahangama i grannbyn.

Tuktuk på vift på okända vägar

Veckans förhöjda puls hade vi när vi ”ville se oss omkring och köra på lite mindre kända vägar”. Sagt och gjort. Vi identifierade ett besöksmål, letade upp en alternativ väg som inte var raka spåret och åkte iväg. Tack google maps för att sånt här går att göra. Många förvånade blickar över vad det är för en outsider som kör på så uppenbart off the beaten track. Runt en igenväxt sjö och genom risfält, förbi hål-i-väggen-kiosker och stånd med grönsaker och frukt. Högst adrenalinpåslag fick vi alla (utom de sovande barnen) när det blev kö och möte vid järnvägsövergången som låg på en brant lite kulle. Det gick det med.

Salt, sand, strand och surf

Jag har gjort min första surflektion och det gick över förväntan! Fler ska det bli för jag måste utreda om jag har nybörjartur eller om alla år i snowboardbacken och timmar i sadeln där jag tränat balans och koordination kan vara till hjälp.

En eftermiddag skulle vi precis gå till stranden då det började ösregna. Ingen katastrof, havet varmare än vattnet. Ta skydd under ett stort parasoll och sitta och sjunga tillsammans. Sen strandlek när solen tränger igenom. Då kände jag verkligen att den här resan är så värd, oavsett sjukdomsveckor.

Regn är undantag och vi har haft flera eftermiddagar på stranden och avslutade veckan med en sea food platter, alltså havets läckerheter på en tallrik!

Här finns alla våra inlägg från vår långresa i Sri Lanka 2024

Den här veckan har i stort gått i moll med enstaka sekvenser i dur. Livet på resa är verkligen långt ifrån färggrant dagarna i ända.

Sjukdomsvecka är avklarad (?)

Magsjuka utomlands. Nä fy fan, få saker är värre. Möjligt att Trump är vald president. Vid sånna här stunder funderar jag på varför vi reser, varför vi inte bara är hemma i trygga Sverige. Där är visserligen magsjuka också vidrigt men där är åtminstone maten säker, vattnet rent och värmen frånvarande.

Kanske är det värsta av allt att en inte vet när det är över. Att inte veta när botten är nådd. I onsdags kräktes Elton, torsdagen var han utslagen, fredag på benen men trött och i lördags kunde vi bada och gå förbi en lekpark. Lagom till Elton började bli återställd blev det min tur och när jag inte sov låg jag vaken och vred mig med ångest över vad vi gör om Erik också blir sjuk samtidigt. Hur överlever vi då?

Idag söndag, peppar, peppar, känner Erik inte av några symptom och i bästa fall blir min sjukdomsperiod ganska kort men det är för tidigt att ropa hej över det. Rent livsglädjemässigt har jag absolut påverkats av det amerikanska valet. Låt mig kort sammanfatta denna vecka med att den inte kommer gå till historien som resas bästa vecka.

Ljusglimtar i en annars mörk vecka

Så vad har vi gjort i veckan? Allt har inte varit sängliggande.

Lokal marknad

Jag och Elton tog en morgonpromenad och strosade några varv på den lokala grönsaks- och fruktmarknaden. Älskar marknader! Köpte en liten vattenmelon och den som sålde ville ha 600 Rupee (20 kr) och när jag såg fundersam ut kom en kvinna bredvid till undsättning och sa att han menade 60 (alltså två kronor). Det är ungefär så prisbilden ser ut. Vi köpte en blomkål, Elton fick en morot och vi kunde prata om hur en pumpa kan se ut. Det här är varför jag reser. För att både visa hur världen skiljer sig åt och att blomkål smakar likadant i Sri Lanka som i Sverige.

Vattenvana

Elton surfade i början av veckan och vi tog oss till en beachclub där vi åt god glass och spelade minigolf. Allt enligt Eltons önskemål som fyllt fem i veckan. Stor kille! Vi har bytt boende till ett med pool vilket barnen älskar, de utvecklas i vattnet och blir modigare för varje gång.

Promenader i byn

Gama, i Weligama, översätts till by och längs kusten heter många orter nåt med gama, Ahangama, Midigama, Weligama. Att röra sig längs strandpromenad, längs huvudgator, sidogator och allt däremellan är en del av tjusningen med att resa för mig. Att se platsen leva och vara.

Springa på stranden

En kväll när jag kände mig närmast apatisk av att mest ha varit inne i ett hotellrum hela dagen sprang jag längs stranden. Vilken underbar känsla! Varmt och svettigt. Full aktivitet med barn som spelar fotboll, fisknät som rensas, surfare som enträget kämpar på, solen som går ner. På väg hem hamnade jag bakom ett religiöst tåg av människor som går efter någon stor högtalare (har ännu inte förstått vad syftet är) och jag fylldes av känslan av att vara i vardagen. Livet pågår här. Det är mycket turister och tydligt att säsongen nu håller på att komma igång på allvar men invånarnas vanliga liv rullar också på och jag älskar varje stund jag får känna att jag är en del av det.

Sammanfatta veckan

Veckan kan sammanfattas som grådassig med några starka ljusglimtar. Jag vet att sjukdom är en risk en får ta när en reser men väl uppe i det tar det mycket energi. Under vår förra långresa var vi i princip helt förskonad från sjukdom. Några dagars feber för barnen och varsitt magsjukedygn för mig och Erik, det var allt. På fem månader.

Stor del av veckan har ägnats åt att vänta på mat. Oftast tar det 45-75 minuter att få mat och det är verkligen en av de saker som jag tycker är sämst med Sri Lanka ur ett barnperspektiv. Om de ser att en barnfamilj beställer pizza vid 12.15, varför då inte säga att det kommer ta tid eftersom den som ska baka pizzan måste först ringas in och sedan måste ugnen värmas och osten köpas in. Pizzan var iaf god när den väl kom!

Jag hoppas kommande vecka går i mer färgglada och lättsamma nyanser och att vi då också kan ta oss utanför huvudgatorna och se oss lite mer om.

Här finns alla våra inlägg från vår långresa i Sri Lanka 2024

Nu har vi gjort vår första vecka på Sri lanka och som vi trivs! Weligama bjuder upp till dans med allt vad jag önskar mig. Say what??

Veckans första dag var vi kvar i Negombo. Typ som Uppsala, mindre stad norr om huvudstad och flygplatsen mittemellan. Idealisk för att landa och hantera ev jetleg (även om det bara är 4,5 timmars skillnad så vet en aldrig hur barn reagerar) och för att känna på Sri-lanka-viben utan att behöva börja med en storstad som huvudstaden Colombo.

Vi badade i poolen och såg till oss att få i oss mat, det var dagens enda uppdrag. Vi försökte oss på en sväng till stranden men vid 14-tiden var det fortfarande allt för hett och utan solskydd i sikte fick det bli mer pool och chill – eller vattenlek. Dagen därpå bar det av mot Weligama som ligger tre timmars bilfärd söder ut vid öns sydkust.

Weligama – det här blir vår plats

Vi kommer fram. Rummet är jättebra, trädgården charmig och växtrik med bra skydd från trafik och okända personer. Det bor en tysk familj med tvååring mitt emot. Stranden visar sig ha utmärkt lagom stora vågor, det är lågvatten och långgrunt, surfviben är påtaglig och folk är inbjudande till deras ställen men absolut inte påstridiga. Solen går ner bakom palmerna och himlen skiftar i regnbågens varma toner. Maten vi äter på första bästa fiskrestaurang visar sig vara toppen, kyparen supertrevlig och ägaren som fångat dagens fångst likaså.

Är det rätt känns det lätt!

Kan det kännas så här rätt direkt? Efter vår förra långresa var det så ofta som det i början av varje nytt ställe kändes halvdant eller ibland dåligt. Det är som att jag inte förväntade mig denna känsla och det tog några dagar att landa i att vi faktiskt hamnat rätt direkt. Vi har siktat på Weligama men visste inte om det är här vi ska vara men nu har vi bokat boende (ett annat med pool för det saknas där vi bor nu) för de kommande sex veckorna. Minus en ”utflyktsvecka” så vi ska se oss om i landet. Det känns som att det finns massor att upptäcka här och avstånden är korta. Att fånga en tuctuc tar inte mer än fem minuter, oftast en och det finns stränder till både öst och väst och längs gatorna pågår livet.

Det känns som att, till skillnad från både Vietnam och Thailand, det faktiskt är enkelt att både vara turist och ”hänga med lokala”. Många kan åtminstone lite engelska. Srilankeser spenderar tid på stranden på eftermiddagarna (vet inte om jag såg en enda vietnames bada?) En del ställen har väldigt västerländskt klientel men dom är där som backpackers, surfare eller som oss, familjer som reser. Alltså långt ifrån ”resortresenärer” eller ”cityhoppers” (inget ont om någon av dem) som jag personligen har svårast att identifiera mig med.

Här lever människor och här reser vi

Vissa dagar är det mulet/regnigt och då går det för en gångs skull att röra sig utomhus även mitt på dagen men annars har vi generellt varit ute fram till 11 (vid vatten) och sedan ätit lunch och tagit oss hem för paus/vila/lek/ipad för sedan ta oss ut igen vid 14-15-tiden, oftast till stranden.

Elton älskar havet och vågorna. Jason är på god väg men är precis som mig ingen som älskar saltvatten i ansiktet. En förmiddag bestod underhållningen av att se 12 man kämpa på med att få upp en fiskebåt på stranden. och sedan se hur de lastar av tomma fisknät på en variant av traktor och sedan se samma män putta upp traktorn med vagn som fastnat i sanden. Att få vara en del av det här vardagslivet är det jag älskar allra mest med att resa och här känns det inte konstlat eller en kuliss för mig. Här lever människor och här reser vi.

Den hinduiska högtiden Diwali (ungefär som nyår) har firats och jag har besökt en buddistisk pagoda. Vi har strosat längs en hantverksmarknad, Elton fick bli ansiktsmålad och hur han lyckades kommunicera att han ville vara en tiger det vet jag inte. Vi har ätit lunch vid den gulligaste boden och druckit livets bästa chaite med sötad mjölk.

Allt är ungefär hur bra som helst

Om jag ska klaga på något för att sätta lite perspektiv på vad vi har att brottas med (alltså inte så farliga saker) så är det att

1. Det är varm. Min research sa att det skulle vara mellan 25 och 28 grader, det är snarare mellan 28 och 32 och de graderna gör stor skillnad.
2. Maten är inte som i Thailand, det är gott och finns mycket att smaka på men det är inte smaksensation i varje tugga och heller ingen kultur av nattmarknad vad jag sett
3. Maten lagas ofta från grunden och de mindre ställena har inte alltid maten hemma så några gånger har vi fått vänta väldigt länge på maten
4. Det finns myggor och av oss fyra är det mig de verkar vilja åt

Ja det var det dåliga. Allt annat är alltså bara bra. Så kan jag sammanfatta vår första hela vecka i Sri Lanka och vårt möte med Weligama, staden som jag hoppas att vi hinner lära känna på flera sätt de kommande två månaderna.

Här finns alla våra inlägg från vår långresa i Sri Lanka 2024

Inget stoppade oss den här gången och vi har nu äntligen påbörjat vår långresa i Sri Lanka. Själva resan i sig är mest en transportsträcka genomföra (lida).

Efter två dygns resa kör taxin äntligen upp på infarten där vi ska spendera de första två dygnen av vår långresa i Sri Lanka. På tisdag bär det av söder ut men nu, landa.

Sverige – Sri Lanka med bil, tåg, tåg, flyg, flyg och taxi

Vi siktade på att åka direkt efter förskolan i fredags vid 16.30 men si då var vi inte färdig med packandet, städandet och trädgårdsprepp inför vintern. Två timmar efter planerad avfärd rullade vi stället iväg med bilen med ett första stopp efter en mil på Max. Bekant!

Bil till Malmö och mellanlandning i New Delhi

Efter en timmes sång i bilen slocknade barnen och sedan styrde vi kosan mot Malmö. Landar på hotellrummet strax efter 02, Elton lyckas somna om ganska snabbt men Jason har total panik och det slutar med att han somnar i min famn vid 03.30 nere i receptionen. Dagen spenderas i Malmö och dunderfika hos Eriks kompis i Trelleborg och där lämnades bilen. Två tåg senare är vi framme vid Kastrup och barnen kämpar på bra med att stå i kö, inte springa för lång ifrån oss för att sedan bränna sista energin vid gaten. Jag hade sett fram emot att de skulle duna typ direkt vid 21 men Jason kom snarare till ro 23.30. Då hade han till slut kommit fram till att golvet var bästa sovplatsen.

Sista etappen till Sri Lanka

Där sov han tills jag vaknade av att hjulen slog i marken vid 03 svenskt tid. Ändå nära fyra timmars kvalitetsömn på två säten i ett flygplan. Framme i New Delhi. Tack personalen för att jag inte behövde släpa upp honom i sätet. Han sov sig igenom avgång på planet och han och jag slumrade ett par timmar till på golvet i ankomsthallen medan Elton röjde på som aldrig förr. En säkerhetskontroll, några pommes och cirkuskonster senare klev vi på nästa plan och då somnade de tack och lov ganska snabbt och sov tills vi landade utanför Sri Lankas huvudstad på söndag eftermiddag.

Landa i Sri Lanka och försöka ta in att det börjar nu

När vi klev ur från flygplatsen viftade Jason med handen för att visa att luften kändes varm och annorlunda. Så fint att få vara framme i ljuvliga 28 grader. Hotellet bjöd på mangojuice, vi tog ett gemensamt Vismersbad i poolen och började på riktigt inse att nu är vi här. En tur ut på byn i Negombo för att finna käk och barnen var så positiva och nyfikna. Tog en passionsfruktjuice på väg hem. Bara den lyxen känns enorm.

Det här med att transportera sig barn…

Efter några om och men slockande barnen vid 21 lokal tid. Tidsskillnaden är 4.30 så i skrivande stund är kl 17.00 i Sverige och det återstår att se om barnen behagar ställa om till Sri Lanka-tid direkt eller om vi har en annan typ av natt framför oss. Vi ska dessutom vänja av Jason från ovanan att få smoothie när han vaknar på natten. Räknar med vrakkänsla ett par dagar i alla fall.

När en reser med barn är resan i sig sannerligen inte målet. Det är endast nödvändig transportsträcka. De har hållit energin uppe väldigt bra och natten i Malmö var absolut den värsta delen så håller vi tummarna för en snabb anpassning till tid och klimat.

Det känns fortfarande smått overkligt att vara här men samtidigt så häftigt att inte känna att det hela tiden ska finnas något annat som pockar på, som ska göras. Mer här- och närvaro. Ser fram emot att skriva sånna här dagboksliknande inlägg om resan någon gång i vecka eller vad jag nu kommer ha lust till. Imorgon bär det av till stranden!

Här finns alla inlägg från vår långresa 2024