När vi vaknade i morse möttes vi av nyheten att Nordkorea uppger att de genomfört en provspräng av en vätebomb, 10 gånger värre än en atombomb. Att vi igår var vid Nordkoreas gräns känns surrealistiskt. Sydkorea kallar till krismöte, FN likaså. Världen är så sjuk.
Igår åkte vi alltså en guidad tur till DMZ, DeMilitarized Zone, den fyra kilometer breda gränsen mellan Nord- och Sydkorea som FN kontrollerar. Mellan Nord- Sydkorea finns inget fredsavtal, bara ett vapenstillestånd efter årtionden av aktiva konflikter och det är uppenbarligen inte helt lugnt än idag. I Sydkorea gör alla män 21 månaders värnplikt för att, när de än kan behövas, vara redo att försvara sig mot Nordkorea.
En flykting från Nordkorea avslöjade att Nordkorea höll på att gräva tunnlar in i Sydkorea med Seoul som ett av målen. Fyra av tunnlarna har hittats mellan åren 1974 och 1990 och Sydkorea är inte säkra på att de hittat alla tunnlar än idag. Tunnlarna hade hunnit komma ungefär tre km in i Sydkorea när de upptäcktes, vilket är en bra bit från Seoul, men samtidigt sprängts sig förbi de fyra kilometrarna DMZ på 73 meters djup utan att bli upptäckta. Läskigt!
Karta över tunnlarna och DMZ
Vi åkte en timmes buss upp till gränsen och fick sen se en film om tunnlarna innan vi gick ned i en av dem. Den filmen var informativ och bra men så oerhört amerikaniserad och romantiserande över vad DMZ bidrar med så det blev löjligt. Självklart är Nordkorea en större bov i detta drama men det ges verkligen inget utrymme för another side of the story.
Efter tunnlarna åkte vi till en utkiksplats och fick se bebyggelse på Nordkoreanska sidan, vi kollade i kikare och såg inte tecken på något liv what so ever, och såg även den Nordkoreanska flaggan. Så nära men ändå så långt bort.
Sist på dagen åkte vi förbi Dorsan, en nybygd tågstation med möjlighet för tågförbindelse mellan Seoul och Nordkoreas norra delar. Det går ett tåg om dagen mellan Seoul och Dorsan och drömmen om att koreaner ska kunna förflytta sig mellan länderna är en så länge bara en avlägsen dröm.
På vägen hem åkte vi förbi USA:s militärbas som ligger i centrala Seoul. USA har bidragit på många sätt, inte bara ekonomiskt för att bygga upp Sydkorea. Samtidigt tycker jag det är obehagligt när stormakterna på så sätt säkerställer sin egen ställning i den region de verkar i.
Igen blir det tydligt hur lyckligt lottade vi är i Sverige för att vi lever i ett land i fred och hur viktigt det är att vi både stoppar krigen och hjälper folk som flyr krig på alla sätt vi kan som Hans Rosling pratade om i sitt vinterprat.
Klassiskt turistbild på mig utanför DMZ. (Ja, det är snö till vänster i bild, jag har på mig nästan alla kläder jag har med mig på bilden)
Erik på väg ned i tredje tunneln
Ett monument med män, barn och kvinnor som försöker knuffa ihop Nord- och Sydkorea som finns avbildat i kulan. 
I mitten skymtar bebyggelse. Det är Nordkorea. Flaggan syns tyvärr inte på bild även om den är gigantisk i verkligheten, ska enligt uppgift väga 275 kilo. 
Dorsan, den öde tågstationen, redo att binda samman länderna.
Sängens utsikt. Ja, lite läskigt att vakna, känns ibland som att en ska trilla ned.
Den så kallade frukosten med Taehoon och Erik.
Ingången till Gyeonbokgung-palatset i närbild. Så väl omhändertagna.
Vaktbyte
Green tea bakelse, green tea glassdrink och så Eriks dubble green tea latte som inte finns med på bild. Slutsats: grönt te är framförallt gott i mindre mängder.
Buddhan vid Bongeunsa-templet. Det var lite kusligt att vandra omkring i tempelområdet helt själva sent på kvällen.
…några av rätterna. 
