Att vara i process – och våga vara öppen och berätta om det

Jag befinner mig på ett personligt plan i två stora processer som jag vill våga berätta om. Så jag testar fast det är långt utanför min comfort zone och ”så jag brukar göra”.

Jag älskar att leda processer men trivs sällan med att vara i process själv. Helt enkelt för att det är läskigt, ofta innebär osäkerhet och saknar tydlighet. Att vara i process betyder att vara på väg någonstans. Ibland är målet oklart och ibland är själva förflyttningen obekväm eller svår. Att vara i process kan också vara nervkittlande, spännande och roligt. På ett eller annat sätt innebär det utveckling (vilket ju i sig är roligt) eller i vissa fall avveckling (vilket kan vara jättebra eller supertråkigt). Nästan alltid blir det bra till sist men vägen dit, själva processen kan vara svår när det inte finns helt stadig mark under fötterna.

Hålla processer för mig själv

Förutom att jag ganska sällan trivs med att vara i process tycker jag det är ännu jobbigare att prata om det öppet. Med öppet menar jag både ”på facebook/bloggen” och till en större skara familj och vänner. Varför det är så har jag funderat på och reflekterat mycket över. Anledningarna är flera. I grund och botten tror jag att det handlar om en sårbarhet jag vill undvika. Håller jag det för mig själv har jag möjlighet att skriva historien i efterhand så som jag vill. Jag behöver heller inte förhålla mig till eventuella följdfrågor jag kanske inte vill svara på eller frågor längre fram som jag då inte är beredd på.

Jag har varit i några processer som jag hållit för mig själv eller en väldigt liten grupp. Men. Nu tänkte jag testa att trotsa mitt vanliga sätt att hantera saker och helt enkelt bara vara öppen med två för mig stora processer som jag befinner mig i på ett personligt plan.

IVF – en tidigare process

En av mina mest privata processer var när vi försökte få barn. Det som var lätt att berätta om efteråt, men jättesvår att prata om under tiden. Men under hela den tiden hade det på många sätt också varit lättare om folk bara visste vad vi kämpade med. Men samtidigt, jag hade aldrig pallat att i varje möte med en person veta om att de kanske funderar på ”hur det går för oss”. Så vi pratade bara med några få om det.

Här finns mer att läsa om vår IVF-process.

Reseplaner – ständiga processer

Reseplanerande kanske inte passar in på processjämförelsen fullt ut men däremot på temat drömma/mål. Jag har tidigare skrivit om att jag tycker det är svårt att resedrömma eftersom jag snarare sätter upp mål och kravställer än fantiserar. Jag har blivit bättre på det men jag föredrar att outa mina reseplaner när de är spikade och klara och inte lösa tankar.

Nya processer att vara öppen med

De två processerna jag befinner mig i som jag tänkte prata öppet om gäller hus och karriär. Jag ser fördelar med att berätta, men vill också utmana mig själv att hantera det där som skrämmer mig med att vara öppen. Att svara på frågor, att visa sårbarhet, att kanske behöva backa och säga ”det blev inget” och eventuell prestigeförlust.

Hus – en helt ny process

Vi kollar på hus. Det har tagit sin tid för mig att landa i att jag är redo att flytta från Stockholm och välja en annan boendeform är lägenhet. Det är väl få som tycker att det är särskilt förvånande att jag till slut ändå landat i att vi ska bo i hus. En tvåbarnsfamilj efter en pandemi, det hade väl snarare varit udda om vi stannat i en lägenhet i Sundbyberg. Men för mig är det en ganska stor grej. Det är läskigt att flytta från Stockholm med allt vad det innebär i form av vänner och närhet till jobb, utbud och tillgänglighet på service mm.

Så vart ska vi flytta?

Vi har ringat in ett område i Strängnäs som vi är extra intresserade av så det kan mycket väl ta både en vecka, ett år eller tre innan vi hittar något. Marknaden är het och priserna drar ofta iväg. I skrivande stund befinner vi oss faktiskt i en budgivning på ett riktigt renoveringsobjekt. Långt ifrån vad jag hade tänkt mig från början men som jag nu ser enorm potential med. Blir det deal lovar jag att återkomma om det.

Karriär – den svåraste processen just nu

Mitt jobb. Jag har jobbat på IOGT-NTO i drygt åtta år. Lägger jag till mina ”heltidsår” på Ungdomens Nykterhetsförbund som arvoderad ordförande har jag haft Stora Essingen och Nykterhetsrörelsen som min heltidssysselsättning och inkomstbringande verksamhet i 14 år. Det är nästan halva mitt liv! Det är väl ingen som skulle vara förvånad (nä, inte med detta heller) om jag slutade och gjorde något annat. Det läskiga är väl att just formulera att jag är på väg någon annanstans, någon gång. Men jag tänker att det måste gå att vara ärlig med det till både sin chef, sina kollegor och medlemmarna i organisationen utan att folk ska tro att jag tappat motivationen eller ambitionsnivån. Jag älskar IOGT-NTO och det är faktiskt svårt att släppa taget.

Så vad ska jag göra istället?

Jag vet inte. Och jag vet inte heller i vilken form jag vill jobba eller med vad. Testa näringslivet, starta eget, jobba mindre? Testa en annan del av civilsamhället, ge mig in i partipolitiken? Det offentliga och att plugga lockar spontant inte, men vem vet? Jag vet heller inte om jag vill gå till något annat eller slänga mig ut i det ovissa och se vilka dörrar som öppnas, hittas eller skapas.

Svårt och skönt på samma gång

Det har uppenbarligen tagit många månader att bli redo att berätta om dessa två processer men nu är det gjort och att skriva det här inlägget känns bra. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort för mig. Nu får vi hoppas att fördelar väger över. Jag tror nämligen generellt på öppenhet, bjuda in och på tankens kraft. Och att formulera högt och säga det till andra är ju ett sätt att ge sig själv bättre förutsättningar att forma livet som en vill istället för att hoppas att stjärnorna ska stå rätt.

Så nu vet du. Har du ett hus i Strängnäs jag borde titta på – låt mig veta. Och har du förslag på vad jag ska göra med min karriär i närtid eller längre fram – låt mig bjuda på fika så ska jag lyssna på alla goda och vilda idéer som du kan ha.

Hur känner du inför att vara process? Roligt eller skrämmande? Är du öppen eller håller du helst för dig själv?