Nu har vi svaret på frågan hur får vi resa i sommar. Plötsligt känns det som att jag åter fått tillgång till hela vårt land och en del av min frihet som medborgare tillbaka.
Jag har precis sett regerings presskonferens och vill dela med mig av en kort reflektion om hur corona gjort mycket saker relativa.
Jag gissar att det är fler än jag som väntat spänt på när vi tillslut skulle kunna andas ut och få veta om vi skulle kunna se fram emot en sommar med mer eller mindre resor. Jag har lyckats ta det för givet vid det här laget så hade beskedet varit att vi fortsatt ska hålla oss till förflyttning om max två timmar så hade jag känt mig ganska uppgiven. Jag längtar efter hemhem och Västerbotten och att mitt barn ska få umgås med sina morföräldrar och tvärtom.
Hur får vi resa i sommar?
Sammanfattningsvis gäller följande för resor i sommar: Från 13:e juni kan symptomfria personer resa i Sverige men med fortsatta restriktioner kring social distansering, trängsel, sammankomster osv. Försiktighet är ledordet och alla måste ta ansvar.
På presskonferensen upprepade de många gånger att det inte är resandet i sig som är det problematiska utan hur vi agerar på både hemmaplan, under resan och på våra tillfälliga orter vi besöker.
Om utländska turister, reser utomlands och alla restriktioner som kommer gälla för campingar, gallerier och badplatser återstår att se. Vissa besöksnäringar kan äntligen andas ut och planera för öppning, medan andra fortsatt kommer behöva hålla stängt. Naturen långt från hemadressen är åter tillgänglig och vi kan träffa våra vänner och släkt som vi längtat efter i månader.
Allt är verkligen relativt
Jag syftar inte på godtyckliga riktlinjer, jag tycker faktiskt både FHM och regering varit tydliga rakt igenom. Jag syftar på hur glädjande det känns att vi får resa inom Sverige i sommar trots restriktioner. Tänk så mycket lättare det är att få lättnader från ett hårt läge än tvärtom. Trängsel och social distansering känns som en lätt begränsning att ta när vi får förflytta oss, får träffas, får uppleva.
Jag tror upplevelsen kommer bli motsvarande om vi t.ex. kommer kunna resa till Europa och Asien men inte Nord- och Sydamerika. Det skulle kännas som att världen öppnar upp sig enormt, att utbudet är stort. Hade vi gått från full frihet till att inte kunna åka till USA hade det känts begränsat, nu känns det istället som en frihet att kunna resa i Europa.
Tänk om viruset börjat härjat i maj och hela sommaren skulle behöva ställas in (eller om). Det hade skapat så mycket besvikelse. Eller om utbrottet inte blivit så stort men vi behövt ställa om alla våra planer till det sämre. Nu blir det istället en stor bonus.
Ta saker för givet
Det här hänger ihop med att ta saker för givet. Om vi inte skulle göra det skulle förändringar inte kännas lika jobbigt. Jag vill leva i en värld där jag tar saker för givet samtidigt som jag också vill vara tacksam. Tricket är att uppskatta de värden i livet som finns och samtidigt kunna räkna med att de finns istället för att ständigt gå omkring med en oro eller vetskap om att det kan ryckas från en.
Men att ta saker för givet har också en baksida i form av krossade eller fråntagna förväntningar. Jag är inte jättebra på att hantera det i alla lägen men jag övar. Jag blir hellre besviken än att ständigt ha beredskap för att saker inte blir av.
Kanske blir vi lite mer ödmjuka inför att vi inte kan ha tillgång till hela världen. Jag ser det nästan som min rättighet och jag inser att jag med den inställningen gått för långt.
Är det någon som upplevt en baksida med att ta något för givet som inte hade kunnat motverkas av tacksamhet och att uppmärksamma det en har?