How do you eat an elephant?

Inlägget om när Sydafrikas mest sålda författare gjorde Sveriges demokratiminister Alice Bah Kuhnke mållös och skamsen med en enkel fråga om ett djur. 

Om du är otålig och behöver ha en tydlig och uppenbar resekoppling från första början, hoppa över detta inlägg. Om du är tålmodig så lovar jag dig att det finns en poäng värd att läsa om i slutet.

Att äta en elefant

Jag lyssnade på ett föredrag av Alice Bah Kuhnke och hon berättade att hon varit i Kapstaden och upplevt kontrasterna. På dagen hade hon besökt en kåkstad och på kvällen satt hon med Sydafrikas författarelit. Alice, som är fantastiskt rolig att lyssna på och full av gester, återgav ett samtal från kvällen där hon frågat Sydafrikas mest sålda författare hur de står ut med att leva med sånna kontraster. Där folk bor på i skjul i det ena kvarteret och i nästa kvarter lever folk ett rikt liv innanför murar. Hur orkar ni? Hon fortsatte ställa sina frågor medan författaren lyssnade lugnt. Och apartheid, det är ju länge sen det systemet las ned, hur kommer det sig att ni inte kommit längre än så här? Det finns ju fortfarande sånna kontraster!

Samtidigt som Alice berättade med full inlevelse var hon oerhört självreflekterande över sitt eget agerande och förklarade att hon själv hade hört hur hon lät under tiden hon pratade. När hon till slut hade tystnat tittade bara författaren på henne och sa: Alice, how do you eat an elephant? Alice förstod inte frågan och svarade att hon inte visste. Han tittade på henne i ögonen och upprepade frågan: How do you eat an elephant? Alice försökte ge något tappert försök till svar om att det är jättesvårt med den lädertjocka huden. Så frågade han igen: How do you eat an elephant. Alice svarade bara I don’t know. Och han svarade bit by bit. Och hon skämdes.

Förändring tar tid. Det måste göras steg för steg. Men även den största elefanten går att ta sig an bit för bit.

Att utvecklas utan att störas

Det slår mig ganska ofta när jag är ute och reser. När jag ser ineffektiva system, när saker och ting inte är utvecklat, när värderingar eller beteende känns som 50 år gamla. Då påminner jag mig om vad det innebär att vara uppvuxen i ett land som Sverige. Fredat från krig i över 200 år. Som inte utsatts för naturkatastrofer. Som inte har en befolkning som alltid, delvis eller ens ibland svälter. Ta jämställdhet till exempel. Skulle Sverige hamna i krig skulle fler män kriga och fler kvinnor ta hand om barn och laga mat. Skulle Sverige utsättas för en naturkatastrof som översvämning eller jordbävning skulle fler män än kvinnor ägna sig åt att bygga upp det som raserats. Och kvinnorna skulle sköta markservicen. Ponera att det är så till och från i 50 år. Nog tusan sätter det käppar i hjulen för att kunna utveckla ett jämställt samhälle. Vi har utvecklat vår jämställdhet bit för bit, utan att störas, i flera hundra år. I Sydafrika är det andra förutsättningar.

Det är lätt att slå sig för bröstet över den svenska jämställdheten och vara oförstående varför saker och ting utvecklas så långsamt i många andra länder. Nu syftar jag inte primärt på länderna i Afrika utan snarare på USA, Tyskland, Indonesien – det spelar ingen roll. Utveckling tar tid, särskilt när det är en massa störningsmoment hela tiden.

Så mitt medskick till dig OCH mig själv: Svälj en portion ödmjukhet och ta ett djupt reflekterande andetag nästa gång du känner för att raljera över hur outvecklat/efterblivet/trögt något är.

Kom ihåg: How do you eat an elephant? Bit by bit.