Inkaleden är något alldeles unikt som kräver sin research. Här delar jag med mig av det jag själv hade velat ha serverat på silverfat innan jag förverkligade min dröm om att vandra Inkaleden till Machu Picchu.45 kilometers vandring på mellan 2500 och 4200 meters höjd under fyra dagar stretande, pustande och gnolande. Det är vad du kan vänta dig om du vill vandra Inkaleden från KM 82 till Machu Picchu. Back in the days var Inkaleden bland annat ett meddelandesystem för att förflytta budskap och hälsningar där olika så kallade runners transporterade meddelanden muntligt genom att springa en sträcka var. Det är ändå viskleken på hög nivå. Nu för tiden ordnas det ett maraton längs Inkaleden och rekordet på sträckan är häpnadsväckande 6.5 timmar, hur sjukt är inte det?
Praktiska frågor om Inkaleden
Jag har samlat de vanligaste praktiska frågorna om Inkaleden och hoppas på så sätt kunna ingjuta mod i fler nyfikna själar som vill pröva sina vingar. Eller jag menar, pröva sina lungor och ben.
Hur förbereder jag mig inför en Inkaleden?
Går det ens att förbereda sig? Ja, här är mina tips
- Gå in skorna ordentligt. Det finns många utmaningar längs vägen, du behöver inte skapa dina egna genom skavsår.
- Känn ingen stress över allt du måste ha packat med dig allt du behöver från Sverige. Allt du kan tänkas behöva utom svenskt godis kommer finnas att köpa i Cusco och en del saker även vid basecamp innan vandringen börjar.
- Kom till Cusco eller annan del av Bolivia eller Peru på hög höjd några dagar innan för att kroppen ska vänja sig. Jag kände inte av minsta symtom på höjdsjuka men mötte några som blivit rejält sjuka. Bättre att göra det på ett hotellrum än när du börjat promenixa.
- Ladda upp mentalt och ställ in dig på att du kommer behöva jobba med att visualisera målet när kroppen vill ge upp.
Hur påtaglig är höjdskillnaden?
Mycket. Det går faktiskt inte att säga något annat. Den första dagens vandring på mellan 2500 och 3000 meters höjd gick bra, dag två däremot var tuff. Det kändes som att jag sprungit en 200 meters sprint inför varje steg jag tog. Och för varje steg blev det lite tyngre att andas. Efter fyra timmars uppförsbacke under dag två hade mjölksyran tagit över varenda muskel i benen. Från 3000 meters höjd till Inkaledens högsta punkt Dead Women’s pass på 4200 meter och sen brant nedför till lägret för att vila över natten och sen fortsätta en tredje dag. Under hela vandringen kunde jag trots den höga höjden ändå vara nöjd och tacksam över att jag faktiskt bara var 155 cm ovanför lägsta möjliga höjd till skillnad från alla andra långbenta Homo Sapiens.
Det tuggades kokablad av de flesta och jag bävade lite inför att ”behöva” äta dem. Både i form av ett socialt tryck från guider och medvandrare som inte tycker att detta är en big deal alls och för att jag skulle känna att kroppen behöver det för att orka. Kokablad är narkotikaklassat i Sverige och tuggas av många på höglandet i Sydamerika eftersom det ökar syreupptagningsförmågan och dämpar hungerskänslor. Jag som inte lockas av detta överhuvudtaget fick redan innan avfärd nys om en annan växt vid namn Muña som lades i teet och både smakade gott och hade delvis samma effekt som kokabladen.
Är det marschtakt som gäller eller?
Nej. Hela vandringen gick i ett väldigt lugnt tempo och det fanns inga bekymmer för någon att hänga med. Alla går i sitt tempo och det finns stor frihet över när en paus är önskad. Det viktiga är att hålla modet uppe och ta ett steg i taget och sätta upp delmål längs vägen samt att inte lyssna allt för mycket på vad dina ben sänder för signaler till dig utan mer fokusera på omgivningarna.
Vad behöver jag ha med mig?
Så lite som möjligt men ändå tillräckligt. De flesta arrangörer erbjuder bärare som transporterar väskan mellan lägren. Jag och Erik packade lätt i våra stora ryggsäckar och tänkte att det vore kul med lite utmaning så vi bar 10-12 kilo var. Det gjorde givetvis att vi fick kämpa lite extra men å andra sidan kände jag mig både stark och stolt som klarade av detta. De pratas om att vi skulle köpa på oss vatten och snacks för att det inte skulle finnas längs vägen men det stämde inte alls. På alla ställen där det kan finnas en efterfrågan skapas ett utbud så det var egentligen bara under dag tre som det inte fanns möjlighet att fylla på förrådet.
Annika på Resfredag har skrivit en mycket bra packlista jag varmt kan rekommendera. Mina tre favoritprylar som jag var mest tacksam för var mina flipflops att byta om till efter en hel dag i vandringsskor, mössan för kyliga kvällar och nätter samt två stycken regnponchos för 2 kr att dra över både mig och packningen under vandringen för att på så sätt hålla även regnkläderna relativt torra. I en cloudforest är det nästan inget som blir helt torrt om det en gång blivit dyblött under en regnskur.
Kan vem som helst vandra Inkaleden?
Nej. Inte vem som helst men väldigt många. I vår grupp fanns det två män med den ståtliga åldern 68 år som klarade hela vandringen galant. Inte utan ansträngning och vilopauser men utan större komplikationer. Det kommer vara lättare för den vältränade men nästan alla kommer uppleva vandringen som en fysisk utmaning. Förutom påfrestningar på andningen kan den med dåliga knän, leder eller rygg uppleva vandringen som extra slitsam och då främst när det är nedför och inte uppför. Är du en finkänslig person som vill ha en dusch varje morgon, som tycker att dass är otrevligt eller inte kan sova med varierad bekvämlighet så är en vandring längs Inkaleden inget för dig.
Hur kändes kroppen efteråt?
Jag är supernöjd över min egen prestation. Min kropp förflyttade mig 45 km på hög höjd, utan substanser som hjälpmedel och med en ryggsäck på ryggen. Dessutom med modet i behåll och med en total sinnesnärvaro tillsammans med en kär vän vid min sida och några härliga amerikaner som jag hade många goda samtal med. Tack starka kropp och själ för att den här drömmen blev verklighet!
Mer läsning om Inkaleden
⇒ Första intryck av Inkaleden
⇒ Inkafolket imponerar
⇒ Wayki Trek – Att välja rätt guide för Inkaleden
⇒ Machu Piccu – magiskt slut på Inkaleden
Lämna ett svar