Hur lyckad en resa blir kan bero lika mycket på själva resmålet som val av resesällskap i sig. Upplevelsen av ett resmål kan variera kraftigt beroende på om du åker med familj, vänner, själv, partner, arbetskamrater eller okända personer. Frågan är vem/vilka som är de optimala resesällskapet eller om det ens går att välja. Alla har kanske sin charm?
Resesällskap i alla dess former
Jag har rest i väldigt många olika konstellationer genom åren och alla kombinationer har haft sina unika för- och nackdelar. Att resa med personer som jag inte rest med innan, oavsett om jag känner dem eller inte, har för mig varit väldigt berikande, men också utmanande. Jag har fått uppleva saker i städer och länder jag aldrig skulle upplevt om jag gjort resan med några andra. Å andra sidan, att resa med nya personer kan vara riskabelt. Tänk om vi vill resa på helt olika sätt och det blir en ständig diskussion om det ska prioriteras att shoppa framför att gå på museum. Eller hur många timmar det ska liggas på stranden. Eller om vi ska välja det något dyrare alternativet på restaurang eller lågprisvarianten. Den typen av olika önskemål kan förstöra en hel semester. Här delar jag med mig av mina erfarenheter från de olika typer av resor som jag gjort och för- och nackdelar med dessa.
Föräldrar/syskon/familj
Nästan alla gör sin första utlandsresa med sina föräldrar och som barn är det ju bara att hänga på. Den senaste resan vi gjorde tillsammans (jag, tre yngre syskon och två föräldrar) var i USA 2013 och då var rollerna omvända. Vi bilade östkusten från New York till Key West och mamma och pappa hade nästan inte planerat något utan stod glatt i bakgrunden och lät oss barn komma fram till vilken väg vi skulle välja, vart vi skulle stanna och vad vi skulle göra. Kul men ovant att inte ha föräldrar vid rodret.
Fördel: Ni känner varandra väl och har mest troligt rest ihop tidigare samt vet vart ni har varandra.
Nackdel: Ni känner varandra väl och har redan tydliga roller eller förväntningar på varandra som kan vara svåra att bryta samt blir ibland lite väl avslappnade vilket har konsekvensen att tjafs/bråk uppstår eftersom ingen riktigt “skärper sig” utan slarvar med sitt uppförande eller tonfall.
Mamma Tina, pappa Lennart, bror Tim och jag går loss i en leksaksaffär.
Arbetskamrater
Beroende på arbete så sker detta olika ofta. För vissa ingår resor i tjänsten men för många är det snarare undantag än regel. Här är utmaningen, och även det roliga, att många roller i en grupp förändras markant i en ny miljö och sidor en inte visste om hos andra eller sig själv kan träda fram. Saker som är självklara för en själv kanske inte alls är det för andra vilket kan vara grund till gnissel. Jag har själv rest i jobbet till Berlin 2015 för att tävla med vår kampanj Alkoholstör och i Bryssel med min avdelning i juni 2016.
Fördel: Att resa i sig kommer öka banden mellan kollegorna då gemensamma erfarenheter skapar referenspunkter att förhålla sig till som ofta ökar sammanhållningen i gruppen.
Nackdel: En har inte valt delar eller hela sitt resesällskap utan får gilla läget med de deltagare som är med. En del kan under resan hamna utanför sin comfort zone vilket kan vara obekvämt i en grupp en inte känner fullt ut.
Arbetskamrater som resesällskap. Hela den avdelning jag leder i mitt jobb framför parlamentet i Bryssel.
Partner
I vuxen ålder är ens partner den som många reser mest med. Jag själv har testat att resa 100 dagar tillsammans med en och samma person. Jag har inte umgåtts så intensivt med någon sen jag var tre månader och mamma ammade mig. Jag vill inte göra alla mina resor med min partner men att dela ett reseintresse är viktigt för mig. Jag och Erik gjorde två testresor innan vi drog iväg på vår långa resa. Först roadtrip längs USA:s västkust och sen en kort weekend i Köpenhamn 2015.
Fördel: Ni känner ofta varandra väl och har båda en ambition om att resan ska bygga relationen ännu starkare och lite kärlek under en resan kan ju förhöja vilket resmål som helst.
Nackdel: En resa med en partner som är lång kan tära på relationen om mycket osämja kan uppstå. Här finns även samma risk som med att resa med familjen. Nämligen att en blir lite slapp i hur en beter sig vilket kan skapa onödig irritation.
Erik och jag, Köpenhamn, oktober 2015.
Vänner
Ett annat vanligt resesällskap är vänner. Men frågan är vilka av sina vänner en ska välja att åka med? Tänk om jag har en vän som vill åka med mig, men jag är inte så sugen på att åka med hen. Eller om vi är superbra vänner i Sverige men det kommer fram sidor under resan som en inte alls uppskattar. Kanske är vi optimala vänner på hemmaplan men en dålig kombo på resande fot. Hur hanterar relationen det? Jag har själv bara positiva erfarenheter av att resa med olika vänner, men det skulle inte förvåna mig om jag någon gång kommer uppleva motsatsen. Till Aten åkte jag 2014 med Eva och Sofia som jag lärt känna genom jobbet och eftersom Eva fascineras av OS-arenor besökte vi den både den första från 1896 och den från 2004. Detta hade jag aldrig gjort om jag vore i Aten själv eller med ett annat sällskap.
Fördel: Mest troligt kommer ni ha väldigt roligt ihop och om det är nära vänner så finns ofta en grundtrygghet att luta sig tillbaka mot om resan innebär påfrestningar eller utmaningar.
Nackdel: Osexiga sidor hos personen kan uppstå och bara för att vi har samma värderingar eller lever liknade liv i Sverige kanske vi har helt olika uppfattning om hur långt innan vi ska vara på flygplatsen, hur mycket “shoppa lite grann” är eller om mornarna ska spenderas i säng med lång frukost eller ute på äventyr.
Entrén till OS-området samt den olympiska stadion i bakgrunden, Aten.
Okända i grupp
Jag har rest med delvis okända personer i grupp när jag var i Uganda 2002, Vietnamn 2005, Malaysia 2009, Bolivia/Peru 2016 och har mestadels positiva erfarenheter från det. I en grupp var jag väldigt otrygg, jag var visserligen också väldigt ung (16 år) vilket kan ha påverkat, men i de andra har jag trivts. Denna reseform är vanlig när en gör olika typer av turer, exempelvis den vi gjorde till Machu Picchu eller Saltöknen. Jag tycker att okända resesällskap är en häftig del av resan, att inte bara lära känna ett nytt land utan även nya människor utvecklar mig som person.
Fördel: I grupp med relativt okända personer finns ofta ett planerat program, grovt eller i detalj. Du berikas med många nya perspektiv när du reser med personer med olika bakgrund och kan finna nya vänner för livet.
Nackdel: Samma som med arbetskamraterna men även att nivån av självbestämmande kan vara låg. Finns en överhängande risk att du antingen kommer ha svårt att hitta någon som passar ditt sätt att resa/uppleva saker, eller störa ihjäl dig på vissa personer, eller att ni har helt olika förväntningar på resan. I värsta fall alla tre samtidigt.
Hembjudna på middag hos en Vietnamesisk familj 2005. Kulturkrock all the way, men gott var det!
Själv
Jag har ännu inte rest själv. Jag tycker det känns tråkigt. Jag har inte ens gått på bio själv eller ens ätit en middag på en restaurang själv. Jag är typ rädd för att det ska stå ENSAM i pannan på mig. Men varför vore det så hemskt? Det kanske lika gärna kan stå SJÄLVSTÄNDIG? Jag fick i alla fall blodad tand efter att ha läst Sofia på Fantasiresors bästa tips på resmål att göra själv för Skyscanner. Egentligen trivs jag mycket bra i mitt eget sällskap, det enda jag inte ser fram emot är själva måltiderna och jag är orolig att det blir dålig kosthållning av den anledningen. Men ja, jag ska prova någon gång framöver, det kanske är långt mycket bättre än vad jag väntat mig!
Förutspådd fördel: Du får välja allt själv. Kort och gott.
Förutspådd nackdel: Det kan bli tråkigt eller obehagligt om något skulle hända och då behöva hantera det på egen hand.
Edit: Nu har jag rest en hel massa själv sen jag skrev inlägg och det har gått mer än galant.
Att resa själv innebär uteslutande en massa dåliga selfies eller bilder där en själv inte syns. Här är jag på promenad på egen hand i Brisbane, Australien. Fast ja, såklart går det att be folk fota, jag kanske hittar en ny vän på köpet!
Tips för lyckad resa med olika resesällskap
- Prata om förväntningar innan resan. Gör en lista på vad som är viktigt för dig och lyssna in vad de andra vill göra.
- Var ärlig med dina ekonomiska förutsättningar. Berätta vilken totalbudget du vill sluta på och vad du tycker är viktigt att prioritera. Är närhet till centrum eller standard på hotellet viktigast? Vill du brassa på eller göra en budgetresa? Bonus: Lyssna på att resa poddens avsnitt Att resa budget vs lyx.
- Ta ansvar för dig själv. Vem ska annars göra det? Säkerställ ditt eget blodsocker, gör saker på egen hand istället för att vara bitter över att gruppen inte vill hänga på, sov de timmar du behöver och framför allt: kommunicera med ditt sällskap.
- Ha ett öppet sinne. Häng på ditt resesällskap även om hen/de vill göra något du inte alls lockas av. Skenet kan bedra och du kanske hittar nya favoriter.
- Kompromissa. Ställ upp på varandras önskemål och gå halva vägen var är ett bra recept för att det ska bli lyckat för alla i resans sällskap.
Det var lite tankar om resesällskap men för mig väcker det fler frågor än svar. Finns det någon sällskapskonstellation som jag missat som jag borde pröva? Ser ni fler för- eller nackdelar med de olika sällskapen? Vilka är era värsta och bästa erfarenheter av olika resesällskap. Länka gärna i kommentarerna!
Det där med att prata om förväntningarna innan är ett sjukt bra tips! Tror att det är lätt att missa och då är det lätt att bli oense under resan… Ett roligt resesällskap förresten är… resebloggare! Har precis kommit hem från Ungern där vi reste 25 resebloggare, vissa som vi kände och andra nya bekantskaper. Väldigt kul! 🙂
Det vanligaste misstaget jag tror folk gör är att de utgår från att alla reser som mig själv. Alltså, “Varför sa jag kommunicera det där, det där är ju så alla reser”. Därför bättre att vara övertydlig istället för att anta. När jag skrivit klart inlägget insåg jag att det fanns en massa sällskap jag missat. Resa med svärföräldrar är en sån. Andra resebloggar är en annan. Kul att ni hade det bra!
Detta har jag ofta tänkt på själv (utan att komma på tanken att det kunde bli ett inlägg 😊)
Jag vet att det finns de som verkligen gillar att resa med sina föräldrar, men själv är jag inget fan av det(eller svärföräldrar). Man kommer, som du säger lite för nära varandra och risken är stor att inte alla orkar anstränga sig hela resan…
Däremot kan jag aldrig få nog av att resa med min man, vi är som gjorda för att resa (och leva!) tillsammans.
Det som har funkat bra för mig när man reser med nya personer som man inte brukar resa med så ofta, är att man reda i förväg kommer överens om att man inte måste göra allt tillsammans. En överenskommelse om att, om man en viss dag känner för olika saker, så delar man helt enkelt på sig.
Odramatiskt och praktiskt.
Tur att du trivs att resa med din man! 😉 Det är en bra grej att komma överens om, och ett bra sätt att rädda många onödiga situationer under resans gång. Då får alla ta ansvar för att göra saker på egen hand om de behöver egentid. Jag tror att det är just det som du skriver som kan bli problemet, när det blir känslor och drama i det hela. Då är det bästa att tagga ned och bara se det praktiska och logiska.
Jag har rest i alla konstellationer som du nämnde förutom med ett jobb (är egenföretagare så resandet i jobbet är inte alls samma) + att jag reser med familjen + att jag är digital nomad (har ingen fast boplats) jag tycker dina tips är bra men eftersom du inte har rest själv och verkar tycka det är tråkigt vill jag tala om att det var mitt favoritsätt att resa – av den anledningen att man tvärtom vad du tror ALDRIG får tråkigt eftersom man är själv hamnar man lätt i sammanhang som man inte hamnat i förut. Resandet blir ett äventyr där om man släpper loss och inte planerar kan vara med om riktigt häftiga saker. Det är något som du verkligen inte bör missa. Det är mycket roligare än att åka med partner / familj / vänner. Har rest ett par gånger själv sedan jag träffade min man och de resorna har varit mina favoriter. Som tex två månader i centralasien.
Att resa med barn är nästan så också. Barn blir en inkörsport till kontakter och att träffa familjer från hela världen och bli insläppta i deras liv är också riktigt häftigt.
Hej! Bra tankar. Hur det är att resa själv beror ju självklart på hur en är som person, social eller mer introvert men absolut, när en bara har sig själv att tänka på kanske en släpper loss mer. Kul att höra om dina erfarenheter, det stärker min tanke av att jag behöver pröva att resa själv!
Så otroligt många kloka och tänkvärda funderingar. Detta borde läsas av alla som ska resa! 🙂
Jag har ju också just kommit hem efter att ha rest med vilt främmande människor, blandat med bekanta. Det har gått mycket smidigt och jag tror att ju mer resvan man är, desto mer lyhörd är man för att alla är olika. Men visst behöver man påminna sig om vissa saker. Det är lätt att fastna i mönster och bli “hemmablind”.
Angående att resa själv, så har jag skrivit ett matnyttigt inlägg om just det – mycket med fokus på att resa som ensam tjej.
Inlägget handlar mycket om New York men tipsen kan förstås tillämpas på andra resmål och även läsas av killar. 🙂 http://www.newyorkmybite.com/2016/01/att-resa-ensam-till-new-york-svar-pa-7.html
Men Anna, vilka fina ord jag får. Alltid kul att göra ett avtryck med mina inlägg, tack så mycket!
Håller med dig om resvana, den med mer erfarenhet är ju ofta också flexibel eftersom hen vet att saker kan förändras i högre grad än den som är mer novis.
Tack för länk, ska absolut läsa!
Hejaheja! Ja så klart du måste prova! Alltså det där med maten tycker jag också kan vara lite jobbigt. Men brukar lösa det genom att inte gå på finrestauranger där det är dukat för par, utan hellre hänga på typ kaféer/barer, vid foodtrucks, köpa picknick och sätta mig i någon park, eller det bästa: beställa room service 🙂
Tack Sofia! Dessa konkreta tips är svar på alla mina ensam-i-pannan-issues. Tack!!
Åh vad det här inlägget tar fram så många av dina fantastiska egenskaper på en gång. Relationsanalysen framför allt. Så spännande att läsa! Du har så mycket klokskap i dig.
Tack Wilda, så fint att du ser det! Just relationer tycker jag ju att jag är ganska bra på, är glad att du tycker att det skiner igenom. <3 <3 <3
Riktigt intressant inlägg! 🙂 Jag har testat att resa med familj, vänner och pojkvän, men inte arbetskollegor eller främlingar. Eller ja, gjorde endagsutflykter med okända/ytligt bekanta medstuderanden under utbytesstudierna. Och har varit på soloutflykter till nya platser själv, men inga längre resor. Och så har jag ju faktiskt rest själv när jag åkt på utbytesstudier och utlandspraktik, men det har liksom funnits ett färdigt nätverk av personer som man kunde umgås med under de perioderna. Så ja, i viss mån har jag nästan testat på det mesta redan.. 😉
Om det blir som jag just nu tänkt mig till hösten så kommer jag ge mig ut på min allra första utlandsvistelse alldeles ensam (blir en längre sådan dessutom) utan färdigt nätverk eller trygghet som någon annan ordnat åt mig på förhand, galet nervöst att tänka på måste jag säga….!
Coolt, inspirerande om du testar. Det kommer ju såklart gå galant men förstår verkligen att det är lite nervöst innan. Vart vill du åka?
Testa själv en gång. Tips: senaste avsnitt av Att resa-podden 🙂
(Tack för länk ovan!)
Jag föredrar olika sällskap, men i vissa får jag justera mina förväntningar. Tex under resan jag varit på den här helgen med 12 kompisar – vi är tillräckligt många för att dela på oss och gör också det, men jag får lägga ner lite upptäckarlust och lägga mer tid i solstol. Det får vara ok då.
Ja jag lyssnade, och känner mig lite mer inspirerad. Tänkte ha som mål att göra en ensamresa nästa år, ska dock mjukstarta med några dagar av en jobbresa på egen hand. Det där med att resa i stora gäng verkar kul att prova, det gäller ju bara att ingen som inte vill vara ensam blir ensam och att folk tar ansvar för sin egen lycka och skapar sin allra bästa resa själv. Hoppas ni haft det bra!