Sveriges jävla gränskontroller och att komma hem

Posted on

Hemma. Vi har haft en fantastisk resa men en riktigt bitter och störande bismak uppstod när vi kom till Sveriges gränskontroll.

Vi har passerat 12 nationsgränser under vår resa. På sin höjd har vi haft ögonkontakt med någon kontrollant genom ett fönster men generellt bara kört in i det nya landet. De flesta länder är medlemmar i EU, Schweiz som vi åkt in och ut ur är undantaget.

Nederländerna var en av de första gränserna som vi passerad med bil
Den första bild jag tog i Schweiz vid vackra Lausanne
Sista bilden jag tog av Schweiz och denna rosa kyrka som dök upp i en serpentinbåge

Gränskontroll i Sverige

Så kommer vi till landgräns nr 13, från Tyskland till Danmark. Det är midnatt och en vakt i reflexväst får oss att sakta ned, han inspekterar oss med blicken, vi säger ett kort hej och så kör vi vidare.

16 timmar senare kör vi upp på Öresundsbron för att göra nationsgränspassering nr 14, snart hemma! Efter bron är det kö för att betala broavgiften och just våran kö tycks ta längre tid än de andra. När vi är igenom inser jag varför. Det finns en till kontroll, som sker manuellt. Dags att visa pass eller körkort. Jag visar mitt, Erik visar sitt, mannen frågar om det finns fler i bilen och vi svarar nej och sedan kör vi vidare. Helt odramatiskt. Men.

Jag har en så jävla dålig känsla i magen. Här har vi kört omkring i Europa i tre veckor. Åkt in och ut ur länder som om vi förflyttat oss mellan svenska län och så kommer vi till Skandinavien och här är allt annorlunda.

Frankrike åkte vi in i två gånger, ingen av gångerna var det någon passkontroll.
Ingen kontroll här heller, bara att åka in.

En svensk bitter smak stannar kvar

Dagarna innan har vi besökt Auschwitz och frågor om människovärde, att lämna sitt hem för något bättre, flykten för att rädda sitt liv är högst närvarande tankar. Jag skäms för den svenska regeringens beslut att först skärpa gränskontrollerna under flyktingvågen 2015 och sedan konsekvent förlänga den med olika intervaller. Nu senast den 9 maj 2019 och sex månader framåt. I pressmeddelandet hänvisar inrikesministern att vi “har inre gränskontroller med anledning av bristande gränskontroller vid Schengens yttre gränser”.

Jag kan för lite om de olika ländernas flyktingpolitik och vilken hot om säkerhetsnivå som får Sverige att fatta dessa beslut. Jag bara konstaterar att mitt eget land, som jag gärna höjer till skyarna, är det ett enda land under våra tre veckor som gör en passkontroll. Det känns inte bra och jag tänker att jag måste avreagera mig och skriva ett blogginlägg om Sveriges jävla gränskontroller.

Jag njuter av friheten att kunna åka omkring fritt i Europa med vinden i mitt hår.

Ge mig ett politiskt ledarskap!

Under de senaste åren har jag saknat ett politiskt ledarskap som pratar om solidaritet. Om att vi nu tillsammans som nation måste hjälpas åt. Öppna våra hjärtan osv. Vara dörröppnare för personer som kommer hit. Se till att prata med de nyanlända föräldrarna till våra barns klasskompisar. Vara lite extra förstående för värderingskrockar och kulturella skillnader. Visa ödmjukhet, vara nyfiken, se vad vi kan lära oss.

Istället pratas det om vi och dom, vår egen säkerhet före andras, att andra ska ta mer ansvar. Defensivt. Ingen tro på den svenska befolkningens förmåga att steppa upp. Ingen vision om att Sverige kan bättre. Den politiker som i grunden tror på öppna gränser borde lägga all sin energi på att fundera på hur vi kan uppnå det, vad som krävs istället för att backa tillbaka och säga att det inte går, att vi måste stänga för att skydda.

Det här är komplicerade frågor och det är en balansgång som jag fattar är svår att gå. Det finns för- och nackdelar oavsett agerande från svenska politiker och myndigheter. Men återigen, jag konstaterar att Sverige förblir det enda land som gör gränskontroller och det smärtar mig att få möta det så konkret som vi gjort denna resa.

Komma hem

Det är skönt att vara hemma igen. Få sammanfatta alla intryck, göra en överblick över vilka blogginlägg jag vill skriva från resan. Sova i min egen säng och äta fil och flingor till frukost varje dag. Försöka skapa träningsrutin, njuta av sommarstockholm och fortsätta varva ned mina sista semesterveckor.

Alla inlägg från denna resa finns i taggen Bröllopsresa

4 thoughts on “Sveriges jävla gränskontroller och att komma hem”

  1. Fast många av de länder du körde in i så fridfullt har knappt tagit emot en enda flyking från Syrien. Sverige har trots sina passkontroller tagit emot massor. I Jordanien träffade jag människor om ville ta i hand och tacka mig personligen för allt som Sverige gjort för syrierna.
    Så frågan är vid vilken gränsövergång man ska ha dålig smak i munnen?

    1. Rimligt och vettigt perspektiv du puttar in. Det är klart skillnad på vilka insatser en gjort och hur de olika länderna öppnat upp. Jag håller med om att Sverige gjort mycket men för mig räcker det inte. Att röra sig i Polen och Ungern med vetskapen om vilken politik som förs känns ju inte jättetrevligt.

  2. Har upplevt värre gränspassager än Sveriges och ser inga direkta fel i att det kontrolleras vilka som passerar över landgränser. Öppna gränser visst, men jag är inte helt säker på att det fungerar så bra alla gånger. Faktiskt.

    När vi skulle åka ur Liechtenstein i våras blev vi stoppade och noga kontrollerade. Likadant nere på Balkan för två år sedan, medan det var helt vidöppet på vägarna mellan Tyskland, Belgien och Luxemburg. Jag vet ärligt talat inte vilket jag helst föredrar.

    1. Öppna eller stängda landsgränser beror ju helt på vad syftet med att de är just öppna och stängda är. Det kan verkligen finnas goda skäl, min åsikt är att Sverige inte har det som det ser ut just nu. De andra länderna i Europa jag ju uppenbarligen andra bedömningar än Sverige.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *