En total Malta-besvikelse fick mig att fundera på hur jag som resebloggare beskriver en destination och vilket ansvar jag har i det.
När vi berättar om våra resor, hur ensidig eller diversifierad bild av destinationen ger vi då? Fyller vi på en redan existerande bild eller utmanar vi och breddar?
En dag i augusti ställde sig frågor om hur jag skriver om ställen på sin spets. Jag hamnade i en så kallad turistfälla och det visade sig att det jag upplevde var långt ifrån allas verklighet. Det fick mig att tänka på alla andra ställen jag varit på, och skrivit om, där det enda jag har att gå på är ett ynka skrap på ytan. Där min egna bild av destinationen blir den enda jag förmedlar vidare. Som resebloggare gör jag det hela tiden.
Den här typen av fallgropar, att ge sin bild av något som riskerar att uppfattas som att det alltid är så, gäller självklart inte bara de som skriver om resor. Det gäller alla som berättar om sina resor, även i de små cirklarna för ens nära och kära.
Skapa bilden av en destination
Här är tre exempel på utmaningar med att skriva om resor och ge en bild av en destination. Det är verkligen utmaningar som går att förhålla sig till, och medvetet agera utifrån, men det kräver ett skarpt sinne som inte gör antaganden allt för lättvindigt.
Exempel 1: Camino vid Malta
Jag tror att jag prickade in ett besök i Blå lagunen i Malta på sämsta möjliga tid och dag. En solig söndagseftermiddag i augusti. Det fullständigt kryllade av folk. Det fick mig i princip att vända på bryggan och i båten på väg tillbaka funderade jag på om det ”alltid” är så här mycket folk på platsen. Jag gjorde en insta-story om det och fick ganska snabbt respons att min upplevelse verkar vara något väldigt få andra hade varit med om. Någon hade varit där på våren och hösten, en annan tidigare på förmiddagen. Egentid med ön är ovanligt men min upplevelse var långt ifrån standard.
Tur att jag frågade! Tänk om jag annars ratat detta ställe och sagt att det inte är värt att åka dit pga myrstack. Med lite fler personers upplevelse av den blå lagunen kan jag ge en mer nyanserad bild av hur det kan vara att vara där.
Exempel 2: Victoriafallen i Zambia
Jag tänker på när jag var vid Victoriafallen i Zambia och skulle skriva om praktiska tips. Om hur blöt en blir, hur lång kö det är, vilken sida som är bäst att gå in från osv. Hur blöt en blir beror på årstid och hur mycket vatten som forsar, kön beror på säsong, dag, tid, antal grupper som ska gå in just samtidigt och vilken sida som är bäst (av Zambia och Zimbabwe) beror på både tycke och smak. Ändå skriver jag mina rekommendationer och försöker att varken generalisera eller skriva urvattnat.
Exempel 3: Förskönade bilder
Bilder och dess redigering är en evig fråga Hur många gånger har det inte hänt att en sett bilder från ett ställe, blivit sugen, rest dit och funnit att vattnet inte var lika skimrande turkost eller att byggnaderna inte var lika kontrastfulla. Foton av platser som redigerats så mycket att inget längre stämmer. Jag blir nästan upprörd när jag tänker på det och det är långt ifrån ovanligt. Visserligen finns det en konstnärlig frihet i hur saker avbildas och som en person en gång svarade ”jag redigerar bilderna för att skapa den känsla som infann sig hos mig där och då”. Vad ska en svara på det? Din upplevelse av något kan ju ingen ta ifrån dig, men ärligt talat, så röda var inte husen och så blått var inte vattnet, hur high om life du än var när bilden togs.
Skillnaden mellan journalister och influencers
Det finns en viktig skillnad mellan journalister och influencers. Det ingår i det journalistiska uppdraget att vara objektiv (vad det nu än innebär, jag tror inte ens att objektivitet finns) och att låta flera sidor komma till tals/visas upp. En influncers uppgift är att vara subjektiv. Att utgå från sig själv. Det är inte samma sak som att säga att influencers upplevelse av något är det enda rätta men det finns inget krav om att vara oberoende eller visa på flera perspektiv.
Vems är ansvaret?
Jag tycker det ligger ett ansvar på läsaren att själv förstå att jag som innehållsskapare beskriver det jag sett, känt och hört utifrån mina resor och att det där med inte är en allsmäktig sanning. Men jag tycker också att det ligger ett ansvar på den som publicerar innehåll att visa på nyanser och skalor. Extra viktigt blir det när något kritiseras eller hyllas till skyarna, alltså ytterligheterna. Det gäller det att vara försiktig med orden alltid, aldrig, bästa och sämsta.
Kan en resebloggare ens skriva om något?
När jag tänker djupare på det här vet jag inte ens om jag tycker att jag har grund för 10 procent av mina inlägg. Stockholm och Västerbotten absolut, något enstaka land eller ställe utomlands har jag spenderat tillräckligt med tid för att kunna berätta någotsånär nyanserat. Resten har jag bara skrapat på ytan. Det är därför det blir så falskt med 10 bästa restaurangerna i XXX. Hur många restauranger måste en inte ha testat för att ens ha ”rätt” att skriva så? Mest troligt fler än de som testats.
Vad jag till slut ändå landar i
Det är en balansgång att vara innehållsskapare. Jag vill inte måla ut mig som expert, eller som att jag testat allt i alla årstider, men jag vill kunna skriva om min bild. Jag vill inte behöva skriva en klausul i alla inlägg, jag vill hitta ett naturligt sätt att skriva att det är min upplevelse där och då och att det egentligen inte säger något om att maten alltid är bra på den restaurangen, att stranden alltid är städad eller flygpersonalen alltid är otrevlig.
Dags för reflektion
Tänker du någonsin i dessa banor oavsett om du är en person som lyssnar på andras bilder av en plats, eller läser på om något som intresserar dig. Eller om du är den som för en upplevelse vidare, tänker du då aktivt på vad du berättar?
Lämna ett svar