Vad är värt att köa för? Tankar om när naturen når sin maxgräns

Är det otänkbart att köa för naturen? Ska den vara tillgänglig för allt och alla jämt? Vad är egentligen värt att köa för? Många frågor och några svar.

Jag såg en kommentar på Facebook som är upprinnelsen till detta inlägg. En vän frågade efter tips att göra kring Trosa.

Det fick mig att fundera på, vad tycker vi är värt att köa för och förändras det över tid?

Vad är värt att köa för?

Att stå i kö är ju en sak vi svenskar brukar säga att vi är bra på, eller åtminstone ta som exempel som en väldigt stark norm som råder. Jag som bor i Stockholm kan konstatera att så jättebra på att köa är vi åtminstone inte när det gäller kollektivtrafiken. Men, nu var det inte detta som inlägget skulle handla om utan vad som vi anser är värt att köa för.

Det vi är vana att köa för

Att vi behöver stå i kö till åkattraktioner på nöjesparker är så att säga sen gammalt. Även när kön är över en timme står folk trånande och lydigt och väntar. Effektiv åkattraktionstid är sällan en särskilt stor del av dagen. Köandet är en del av uppladdningen, pirret i magen. Ibland är tiden i kön en del av själva berättelsen om vad som väntar, en upptrappning inför det som komma skall.

Förra sommaren köade jag en timme för att få äta en glass hos Glassbonden. Inte vilken glass som helst men ändå inget mer spektakulärt än norrländsk vispad frusen, smaksatt grädde. I nationalparken Plitvice i Kroatien köade jag först för att få komma in i parken och väl inne i parken blev det långsamma köbildningar längs vissa av broarna.

På Inkaleden var det ingen kö under själva vandringen. Kön bestod i stället av kravet på framförhållning för att få boka en plats i parken. Hårt uttryckt kan en säga att vi köande i fyra månader. Att vi får kliva upp före ottan för att få en glimt av Angkor vat i Kambodja det har vi accepterat sen länge. Exemplen är många. Men nu, när det ibland innebär att vi behöver köa för att få vara i den svenska naturen då verkar det för många ha passerat en gräns.

Naturen är vi inte vana att köa för

Naturen ska vara oändlig, tillgänglig och alltid öppen för alla. Den ska kunna sluka hur många som helst. Jag känner mig inte särskilt sugen på att köa till just naturen, en kö innebär ju per definition att maxgränsen är nådd och att jag kommer vara långt ifrån ensam väl ”där”. Jag tycker att charmen med naturen faller om det måste förbokas och planeras. Så jag förstår de som inte vill köa fullt ut. Men, jag tycker det är intressant att filosofera över vad som är värt att köa för? Och hur vi ser på när detta förändras. När något går från köfritt till köfullt.

Kan en kö fylla en funktion?

För mig är svaret på den frågan ja. Kö kan bygga förväntningar. Kö tyder på en sund inställning om att saker och ting faktiskt har en maxgräns. En kö kan också innebära att själva upplevelsen blir bättre när det är en rimlig mängd människor på samma plats istället för total trängsel där ingen kan/får uppleva något. En kö behöver vara rättvis, störst eller rikast kan inte gå först.

Jag tänker på Gröna Lund som denna sommar har en maxgräns för hur många de får ta in i parken. 3100 jämfört med 15000 som de brukar ta in. I snitt en femtedels så lång kötid med andra ord och ganska tomt på gatorna. Jag är inte säker på att upplevelsen av Grönan är bättre utan kö. Kanske faller en del av upplevelsen när känslan av oändlig tillgänglighet finns. Att inte behöva prioritera i vilken ordning eller faktiskt bara få åka favoriten två gånger på hela dagen, inte åtta på raken.

Jag tänker också att glassen smakar lite godare när en väntat på något gott och att en del av storheten i en del historiska platser är just att det är en står efterfrågan på att få besöka dem. Sen finns det självklart en gräns för när köandet tar död på allt engagemang och snarare bara förstör upplevelsen. Men som sagt, en kö kan också vara garanten för att få tillräckligt med tid och synfält för att kunna uppleva överhuvudtaget.

Är att köa till naturen det som väntar?

Nej, inte nödvändigtvis. Det enkla svaret på problemet med att folk inte vill köa till naturen är att sprida ut oss. Den svenska naturen är oändlig, tillgänglig och öppen för alla. Men inte alla samtidigt på samma ställe. Vi behöver vara betydligt fler än 10 miljoner och få en närmare invasion av utländska turister för att vår natur ska nå sin maxgräns. Men alla kan inte åka till Höga kusten, Kungsleden eller Stendörren i mitten av juli. Kan vi finnas oss i det eller är vi ändå inte nöjda?

Vi förväntar oss också att den svenska naturen ska vara gratis. Föreställ dig stängsel och entréavgifter till de svenska nationalparkerna. Närmast otänkbart. Eller att vi behöver boka plats för att få gå några av de mest populära vandringslederna för att naturen inte ska slitas sönder av vår närvaro. Inte kul att föreställa sig. 4000 mil skrev ett intressant inlägg på det temat förra sommaren.

Vad som är värt att köa för är högst subjektivt och handlar om personliga preferenser. Kanske tillhör du gruppen som tycker att köande alldeles oavsett är ovärt eller att köande är en del av livet och känner ingen stress av det.

Vad tycker du är värt/ovärt att köa för och skulle du helst köa till en glass, en bergodalbana, en historisk byggnad eller en vandringsled?