Makten att välja transportmedel och ömsesidiga fördomar

Posted on

Att sitta sida vid sida och låta överarmarna klibba. Att välja transportmedel för att maximera intrycken, men också för att motbevisa fördomar. En berättelse om en liten resa.

När jag skrev boken tog det en stund för mig att hitta balansen mellan hur mycket jag skulle finnas närvarande i själva boken. Vem bryr sig om författaren, det är väl sakfrågorna som är intressanta tänkte jag. Med tiden ändrades det och nu när jag får återkoppling av de som läst så är det de inledanden “berättelserna från mitt verkliga resande” som oftast gjort starkast intryck. Roligt tycker jag!

På det temat tänkte jag därför dela med mig av en av dessa berättelser som inte fick plats. Den handlar om en millisekund av mitt liv där jag på reflex svarar nej på en fråga som egentligen är långt mer komplex och handlar om både kön, klass, etnicitet och makt.

Hotellet där jag bodde där skjuts erbjöds

Sida vid sida med överarmar som klibbar

Det rinner längs ryggraden. Jag känner hur dropparna kittlar mig när de glider ned på rumpan. Hett är förnamnet, luftfuktighet efternamnet. Jag är ett gäng mil norr om ekvatorn under årets varmaste månad och jag ska ta mig från landets semesterort vid stranden in till huvudstaden. Jag kan lifta, åka taxi eller reguljärbuss. Det första går bort, inte för att det skulle kännas farligt, snarare ovisst eftersom jag inte vet hur lång tid det skulle ta innan jag kom hela vägen fram.

Jag lämnar hotellet med min tunga ryggsäck och blir erbjuden taxi. Where are you going? The big city svarar jag glatt och traskar vidare. Den trevliga mannen frågar om jag inte vill att han ska köra mig. För ett par hundra skulle jag kunna komma hela vägen till dörren i en bekväm bil med AC. Jag avböjer. Visst har jag råd, visst vore det bekvämt, men nej. Jag vill resa som lokalborna. Jag vill inte spä på hans fördomar om den vita rika mannen (eller i det här fallet kvinnan) som kan betala taxiresor till höger och vänster. Faktum är att jag ser det som en sport att utmana människors fördomar om mig när jag reser. Eller, mina fördomar om vilka fördomar de har om mig. Jag bär gärna min egen väska av samma anledning. Jag visar gärna att jag är självständig. Att jag kan betala för mig även i manligt resesällskap. Men just den här gången reser jag ensam.

Försäljning längs en av gatorna i landet

Jag vill uppleva landet. Så nära jag nu kan komma som turist på egen hand under en veckas tid. Jag vill sitta i en minibuss med tio andra som ska göra samma förflyttning som jag. Var kliver de på? Finns det busshållplatser eller stannar den bara längs vägen när en ber om det? Vad spelas det för musik på radion? Är passagerarna klädda i traditionella kläder eller kläder som ligger närmare vad jag är van att folk i Sverige går klädda i? Tar folk med sig egen matsäck och vatten eller köps det längs vägen? En bussresa säger mer än 100 taxiresor.

Jag vill vara bland lokalbefolkning, känna den pulsen. Jag åker inte utomlands för att resa bekvämt eller praktiskt. Jag reser för att leva. Lever för att resa. Reser för att uppleva. Upplever för att vidga hjärnans spektrum och kunskap om hur vardagen för människor runt om i världen ser ut.

Det är varmt. Det fortsätter rinna längs ryggraden. Det är trångt och jag delar ytligt svett från hudens överarm med mina medpassagerare. Vi gör den här resan sida vid sida. Bussen brummar igång, fläktarna går på. Resan blir långt mer behaglig än jag väntat mig. En minnesrik resa som ytterligare stärkte min tes om att resa i lokaltrafik ofta är en upplevelse i sig.

Fler berättelser i min bok

Gillade du den här berättelsen så delar jag med mig av 14 andra i boken Resenärens makt – turism som när och tär som du köper här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.