Ekvatorn skjuter igenom tre kontinenter och av någon underlig anledning fascineras jag så mycket av detta streck att jag har som ambition att stå på ekvatorn i alla dessa tre kontinenter. So far två av tre klara, men varför denna hets om att samla på saker?
Jag har alltid varit en samlare. Ibland samlat på klassiska saker som bokmärken, andra gånger mer ovanliga som date-parfymer, kondomer från olika länder och absolut dance-skivor. Nu för tiden samlar jag mest på saker som har med världen att göra. Samla länder, samla europeiska huvudstäder, samla underverk, samla löprundor runt om i världen och så vidare. När det kommer till samlingen ”antalet gånger jag stått på ekvatorn” så har jag än så länge bara uppkommit med den blygsamma siffran två.
Att stå på ekvatorn
Jag har stått med ena foten eller handen på norra halvklotet och andra på södra halvklotet vid två tillfällen. Första gången var i Uganda 2002, andra gången i Ecuador 2016. Med det tempot kan jag alltså förutspå att jag kommer stå på den indonesiska delen av ekvatorn år 2040. Tja, varför inte, det kanske är lämplig ambitionsnivå? Om jag aldrig kommer till ekvatorlinjen i Indonesien kan jag kanske på min dödsbädd ändå trösta mig med att jag var sjukt nära i Singapore och säkert valda att göra en något ännu roligare i livet än att stå på ett streck. 🙂
Att samla på saker
Så vad är det då med att samla på saker som lockar? Det kan vara den sköna känslan att få beta av saker eller handlar samlandet ytterst om att det bara är ett sätt att strukturera upp saker för sig själv som ett sätt att förverkliga drömmar? Är det inte därför folk skriver bucketlists? Eller handlar det om att stimulera egot och jakten på att ”ha gjort saker”?
Har jag ingen psykolog eller glad amatör som läsare som har en teori om varför just samlandet och strykandet när något är gjort är så tillfredsställande?
Lämna ett svar