Vi kom till Santiago vid lunch, träffade en supertrevlig tjej på flygbussen som gav oss bra tips, solen sken och vi kände snabbt att vi var i stad som verkligen var levande på ett helt annat sätt än Buenos Aires. Och sen vände det på en femöring. Ett misstag och fel sällskap.
Klockan är 19, det är ljust ute och fullt med folk som ska hem från jobbet. Vi går förbi en liten samlingsplats i en stor korsning. Plötsligt känner jag något blött i ansiktet och på händerna. Vänder mig om, en kvinna pekar på en duva och säger något på spanska. Vi går till sidan och hon langar fram näsdukar och en flaska vatten. Hon vänder mig om och jag förstår att jag har duvskit i hela håret.
Ställer ned min lilla tygpåse och ber Erik hålla ett öga på den. Inser att Erik fågelskit över hela ryggen och en annan kvinna kommer och hjäper till med att tvätta bort det värsta. Känner inte längre att det rinner fågelbajs i mitt ansikte eller längs mina armar. Tackar kvinnorna för hjälpen och de går vidare. Jag vänder mig om för att plocka upp väskan.
Borta. Väskan är, borta.
Snurrar ett varv, möter Eriks blick, vi inser båda vad som hänt. Går några meter längs vägen och letar efter tygpåsen men förstår att det är kört och återvänder snabbt. Fuck!! Erik är snabb med att säga att vi går hem och spärrar korten. Vi har fyra kvarter hem.
En timme från duv-incidenten är två kreditkort, två körkort och min mobil spärrade samt en polisanmälan gjord. Jag irrade mest omkring i hotellrummet och tog en dusch. Stanken från mitt hår gav mig dålig smak i munnen. Erik höll fokus och styrde upp.
Bitar faller på plats
Med lite distans till händelsen börjar bitarna falla på plats. Jag ställde väskan vid mina fötter, nedanför en staty. Närmast väskan fanns jag, Erik och två kvinnor som hjälpte oss. Såklart kände jag instinktivt att det är fel att släppa min väska. Det var ju därför bad jag Erik hålla ett öga på den. Och jag gjorde bedömningen att vi fyra var skydd i sig för eventuella snabba främmande händer.
Allt gick väldigt snabbt och kvinna nummer två sa åt Erik att han måste torka mitt hår och det var när han sysselsattes som de tog chansen. Det var ingen tredje part som snodde väskan. Hela grejen var iscensatt. Det var inte fågelskit. Vi insåg när väskan var borta att mängden fågelbajs jag och Erik fått på oss är mycket mer än vad en duva kan leverera.
Det var de två, eventuellt någon till, som såg till att vi fick något äckligt sprutat på oss bakifrån, som såg till att min väska ställdes ned på marken, som såg till att Erik släppte väskan med blicken, som grabbade den och drog. Allt skedde på öppen gatan i fullt ljus av tre kvinnor i vår egen ålder på ett oerhört skickligt och väl utstuderat sätt.
Alla känslorna på en och samma gång
Så jävla förbannad och ledsen. Men också tacksam. Ingen kom till skada. Ingen hann bli rädd. Vi förlorade bara 250 kr i kontanter, inget har lyckats dras från våra kreditkort vad vi vet. Vi hade våra pass på hotellrummet. Vi har fler kreditkort med oss. Vi har kopior på både pass, körkort och försäkringar i dubbla uppsättningar i varsin ryggsäck. Vi har varandra och har påmint oss många gånger om att det är vi tillsammans som ska hantera det här. Vi gjorde varsitt misstag, jag när jag satte ned väskan, Erik när han släppte den med blicken. Vi kör inget blamegame på varandra. Vi blev utsatta för skickliga tjuvar och i den situationen är det inte konstigt att vi agerade som vi gjorde. Så många killgäng som vi passerat där jag hållit lite extra i väskan. Men icke. Tre kvinnor. Det är det oväntade som är riskfyllt.
Vi försöker hålla modet upp. Vi hade otur, hela Santiago är inte emot oss. Vi gick ett varv runt kvarteret senare på kvällen för att avdramatisera. Köpte godis och såg på roliga youtube-klipp. Allt är lättare när en är två, men var så säker, jag har brutit ihop.
Jag förlorade min nya iPhone och kommer mest troligt inte kunna få tag i en ny i utlandet, får dock en när jag kommer hem. Behöver kolla upp vad som gäller exakt med min reseförsäkring om jag har bättre chans där. Får jag inte tag i ny telefon (med tillgång till sociala medier, fota och ringa vid behov) under den här resan så är det mycket som blir drygt och omständigt. Ganska less om så är fallet.
Mest ledsen är jag för alla de bilder jag tagit med Eriks systemkamera de senaste tio dagarna som vi inte hade fört över till datorn. Jag är så oerhört peppad på att reseblogga, och att få ta bilder med en bra kamera har varit en del av det. Nu blir det ingen systemkamera varken i Saltöknen, på Machu Picchu eller på Kuba. Det är nog det jag gråtit mest över. Allt annat går ju att ersätta på ett eller annat sätt.
Och av förklarliga skäl har detta inlägg ingen bild 🙂
Så djävligt. Stackars er. Var ledsen och förbannad, bryt ihop och kom igen.
Ni har varandra och mår hyfsat bra. Mentalt blir det nog jobbigt ett tag.
Tur att ni vidtagit många åtgärder i förväg med försäkringar och dylikt.
Det ska vi göra. Tack så mycket mami!
Nej men fy fan! Shit vad tråkigt. 🙁
Ja, verkligen. Försöker intala mig att världen ändå blir bättre om jag tror att folk vill hjälpa till snarare än att alla vill mig illa.
Ja, givetvis. Rötägg finns det alltid överallt. Dock lika förbannat tråkigt när de väl korsar ens vägar.
Ja, verkligen tur det finns fler guldstjärnor. Nu har vi löst det med försäkringsbolaget så det känns lite bättre. Tack för omtanke!
Jag blir så jäkla arg när jag läser om sånt här. Inte för att ni blir av med lite kontanter eller ens en kamera eller mobil, utan för att det ger så mycket extrajobb. Och för att ni förlorat minnen i form av fotografier. OCH för att det är så förjävligt att en inte ska kunna lita på folk. För medan jag å ena sidan inte har nån aning om vad det var för typ av mänskor som stal från er (hur fattiga desperata eller tvingade de var) så är det aldrig okej att stjäla på det här viset. Att luras. Och tjuva. Fy. Hoppas ni fått fason på allt genom försäkringsbolag och pass och kort och grejer?
Hej Ulrika! Ja, det är verkligen trist. Jag vill lita på människor och tro gott om folk men det är klart att en sån här incident ger den inställningen en törn. Å andra sidan har jag träffat oerhört många översnälla människor under den här resan så det väger upp!