Sydamerika, kontinenten där du inte klarar dig utan spanska. Det är det jag fått berättat för mig innan jag åkte till Sydamerika och nu efter fem dagar i denna världsdel har jag hunnit tänka en hel del på det här med att lära sig ett nytt språk.
Jag har aldrig gillat språk eller haft lätt för att lära mig nya språk. Varken engelska, tyska eller swahili som jag haft mer än goda chanser att lära mig bra. Så när suget och lusten att lära mig spanska växte inifrån hoppade jag glädjeskutt. Jag tog hem appen Duolingo och efter knappt två månader är jag fyra procent fluent. Kan tyckas lite men jag förstår faktiskt en del av det som sägs här och jag har kanske kört i snitt 30 minuter om dagen. Duolingo har passat mig bra och något jag varmt rekommenderar. Nackdelen är att jag blivit bäst på att läsa och skriva och sämre på att tala och förstå vilket ju faktiskt är det jag behöver här i verkligheten.
Utan Erik, som pluggat spanska sex månader 2006 i San Sebastian, Spanien, hade jag aldrig vågat boka den här månaden i Sydamerika. Det är tack vare hans kunskaper vi kan ta instruktioner om vart vi ska, vad som gäller i olika situationer och ställa frågor (och förstå svaret). Det är klart att jag med kroppsspråk, pekmetoden och engelska både hade kunnat beställa mat, ta mig till o från flygplatsen osv. Men när det blir mer avancerat än så, exempelvis: Ingår liggunderlag och sovsäck i vår bokning till Saltöknen?, då är jag glad att han kan sin spanska.
Språk skapar mervärde av resemålet
Samtidigt märker jag hur mycket mer Erik kan få ut av resemålet än mig. Han kan snacka med locals, han förstår surret i staden i mycket större utsträckning och kommer närmare kulturen. Jag vet att jag har chansen att komma närmare länderna i Sydamerika om jag testar mina vingar. Men det är svårt och läskigt. Tar emot och jag väljer lite för ofta den lätta vägen ut. Tänk om rätt och fel inte fanns, om grammatiken inte spelade någon roll och om det enda jag behövde lära mig var jag, du, hen, vi och en massa verb och substantiv. Var det därför de skapade esperanton?
Jag har alltid önskat mig att vara native på ett större språk än svenskan men när jag är på resande fot är jag oerhört tacksam för att jag har svenskan som nästan bara jag och den jag reser med kan. Risken att någon annan förstår är betydligt mindre för oss än för ett brittiskt par som delar sitt språk med knappt en miljard människor. Vi kan prata fritt, det gäller bara att komma ihåg att ställa om när (innan) vi kommer hem!
Att ha ett annat modersmål
Spanskan har gett mig en ännu djupare insikt kring de som kommer till Sverige med annat modersmål än svenskan. Att lära sig språket som talas i det land man bor i är ett måste för att kunna integreras och på riktigt bli en del av landet men innan vi har åsikter om att de som flyttar till Sverige borde lära sig svenska snabbt ska vi nog alla försöka lära oss ett nytt språk, helst flytande på tre månader. Varför inte börja med somaliska, arabiska eller mandarin som ju alla känns både aktuella, relevanta och lagom lätta att lära sig. Några av de som kommer till Sverige är analfabeter, en del har aldrig lärt sig sitt modersmål i skolan och många har tuff historia eller trauman att hantera. Ja, alla ska lära sig svenska, men takt och tempo kan inte bestämmas av någon annan och möjligheterna att lära sig måste vara många och moroten måste vara tillräckligt stor. Idén om att inlärning funkar bäst under hot och piska släppte vi väl inom svensk pedagogik för länge sen? Varför finns det perspektivet med inom den politiska debatten överhuvudtaget?
När jag möter personer som inte kan svenska så bra brukar jag tänka ”Jo, snälla försök, skit i om det blir rätt eller fel, vi försöker tills vi förstår varandra, kom igen det blir kul!”. Jag inser att jag själv måste ge mig ut på okänd mark lite oftare och föregå med gott exempel om poletten ska trilla ned.
Som avslutning vill jag bara säga kämpa! Det är värt att traggla, välj med fördel en bra utsikt som ovan vid övande och kom ihåg att med dagens verktyg är det till och med roligt, långt ifrån den forna glosboken!
Några tips till dig som vill lära dig spanska eller något annat språk:
- Duolingo finns med flera olika språk
- Appen Learn Spanish with Lingo Arcade tyckte jag var kass.
- På Spotify finns flera olika spellistor. Jag testade ”artisten” Learn Spanish World Wide Inc. Den var värdelös och överamerikaniserad. Du som kan spanska kan lyssna på den som underhållning.
- Det finns ett gäng poddar, exempelvis Learn Spanish – survivial guide som jag gillade och är ett bra komplement till Duolingo som är mer textbaserad.
- Med Google translate eller appen iTranslate kan du lära dig grunderna på egen hand.
- Bonus: WCC dictionary scannar kinesiska tecken och räddade oss ett gäng gånger i Shanghai och Hongkong.
Lycka till, det som motiverade mig bästa var att jag skulle till Sydamerika, så sätt igång och lär dig lite av ett nytt språk så fort du bokat din nästa resa!
Men nu är jag nyfiken, vilka språk kan du och vilket språk skulle du helst vilja kunna om du fick injicera det? Har du något gyllene kanontips till mig för att utvecklas lite mer i mina spanskaskills?
Jag tycker det är jättekul med språk 😀 Började med duolingo i våras, mycket bra app och roligt att fräscha upp spanskan.
Mitt tips för att bli bättre på språk: läs barnböcker 🙂 . Helst såna som du läst på svenska. Jag lånade många böcker på biblioteket, när jag bodde på Färöarna. Fast det bästa är som du redan sagt att kasta sig ut bland de som pratar språket. 😉
Tack för väldigt bra tips om barnböcker, det är säkert jättebra! Sitter färöiskan kvar?
Ja, oväntat mycket sitter kvar. Gissningsvis tack vare att jag tycker språket är så intressant, läser statusar på fb, ibland några länkar och nån gång ibland försöker skriva på färöiska.
Mycket klokt av dig, men jag tror en måste hitta den där inre glädjen för att det ska bli varaktigt, det verkar ju du ha gjort!
Absolut. Skaffa vänner som pratar spanska så kanske den inre glädjen för spanska blir bestående för dig också. 🙂
Du är så smart Sara!
En av de största anledningarna till att vi bestämde oss för att sälja bort hus i Sverige och flytta utomlands var just det där med ett nytt språk. Bara min man hade några förkunskaper i tyska och våra barn och jag kunde några enstaka ord 🙂 Det har varit (och är) tufft när man inte förstår komplicerade brev från skolan, lappar från hyresvärden eller vad de säger på nyheterna. Nu efter 1,5 år pratar barnen bra tyska och jag kämpar på i skolan. Har skrivit en del om detta med att lära sig ett helt nytt språk och att uppleva sina barns utveckling till att bli tvåspråkiga på min blogg om du är nyfiken 🙂
Hälsningar Linnea i Bayern
Hej Linnea! Roligt att höra! Vad har du upplevt varit de största framgångsfaktorerna för att du/ni ska lära er språket?
Oj, det skulle jag kunna skriva en hel bok om 🙂 men här kommer några faktorer.
-vi har lite medvetet valt att enbart umgås med tyskspråkiga (som är nyfiket lagda) för att få språkträning och för att få känna social samhörighet.
-barnen har haft nästintill fri tillgång till barnfilmer på tyska. Så mycket filmtittande hade vi inte tillåtit i Sverige 🙂
-jag försöker att inte skylta med att jag kan engelska vilket är knepigt då vi svenskar är ”kända” för att vara bra på engelska här i Tyskland.
-språkbad i all ära för att snabbt lära sig men det tar enorm energi och ska man dessutom orka hitta nya rutiner, förstå hur allt nytt fungerar osv osv gäller det att hushålla med krafterna för att inte bränna ut sig eller sina barn fullständigt. Att vila hjärnan med svensk film, musik, tidningar och böcker är jätteviktigt! Att få prata sitt modersmål har jag upptäckt är superviktigt för att orka lära sig ett nytt språk så intensivt!
Med det sagt vill jag uppmuntra alla nysvenska föräldrar att läsa och prata på sitt modersmål med sina barn. Barns drivkraft att lära sig är stark men de är inga svampar som suger upp information utan ansträngning, tro mig för jag vet. Att då få en liten fristad hemma där hjärtats språk får tala tills det nya språket kommit ikapp tror jag är viktigt.
Superkloka råd och resonemang, tack så mycket! Ska ta med mig det i livet 🙂
Du med Linda!
Man ska inte vara rädd för att man inte kan tala ett språk. Det finns så många olika sätt att kommunicera. Har många gånger varit helt omedveten om hur jag ska uttrycka mig muntligt, istället blir det en form av gestikulation med teater och försöka få fram budskapet.
Tex för sovsäcken hade du kunnat lägga ihop händerna mot kinden (som att du sover) och sen låtsas hoppa in i en sovsäck eller dra en osynlig sovsäck över benen och sen dra i dragkedjan. Kanske tom göra ett dragkedjeljud med munnen. Du kan visa att du fryser innan du ”drar på dig sovsäcken”. Det är helt annorlunda men väldigt kul.
Lyckades beställa lök till min hamburgare i Kroatien genom att låtsas skära en osynlig lök och sen visade jag att tårar kom ur ögonen. Då visste kyparen direkt vad jag ville ha.
Fantasin sätter gränserna 🙂 Lycka till med resandet!
Tack Toni! Kroppsspråket känner jag mig bra på, det är värre med spanskan, och engelskan är alltid det som ligger närmast till hands. Tack för uppmuntran jag ska försöka lite mer vare dag!
Jag vet inte om min kommentar kom fram? Jag provar en gång till utan att ange webadressen till min blogg (det går ibland lättare då!)…
Jag gillar egentligen språk, men det tar lång tid att lära! Min erfarenhet är iaf att man har nytta av språkkunskaper även om man bara kan litegrann. Innan vi reste med transsibiriska järnvägen genom Ryssland tog vi en kvällskurs. Vi lärde oss förstås inte att prata ryska, men vi lärde oss att läsa bokstäverna (oj vilken hjälp – nu kunde vi ju läsa skyltar och se vad tunnelbanestationer hette osv!) och vi lärde oss en del ord och fraser. Litegrann hjälper hur långt som helst! 🙂
Hej Helena. Jag håller helt med dig vad gäller ryskan. Ett tag kunde jag oxå bokstäverna och då är det ju väldigt roligt att försöka förstå vad det står på skyltar, eller kunna uttala även om inte alla ord makes any sense. Hur var engelskakunskaperna i de olika länderna som ni besökte under er långa resa?
Engelska funkade fantastiskt bra i Albanien, Makedonien, Montenegro, Bosnien och Kroatien. I Italien och Spanien var det väl sämst. Fransmän är inte jättebra på engelska heller alltid, men de var inte så arroganta som folk brukar säga, utan hjälpsamma!
Aha, intressant, det hade jag nog inte gissat på. Folk är ju generellt alltid bättre än ryktet tycker jag eftersom det krävs så få för att få fram något dåligt även om de flesta inte är så.