Historien om hur jag hittade en själsfrände-pappa på andra sidan Atlanten

Vissa möten med människor växer till något unikt. Samhörighet bortom geografi och ålder. Så blev det med ”pappan jag hittade” på andra sidan Atlanten.

Jag brukar säga att bland det allra finaste med resor är att det bygger broar mellan människor. Att de människor vi mött i andra länder och fattat tyckte för också blir personer vi bryr oss om lite extra. Med våra vänner i USA som vi träffade första gången på Inkaleden 2016 är det verkligen så.

Om jag hade haft en pappa i en helt annan del av världen då hade det varit Steve i Arizona. Resultatet av ha mötts över 42 kilometers promenad och sedan besökt varandras hem är att jag en bonus-extended familj på andra sidan Atlanten. Det här är en så himla fin historia som jag är så tacksam för att jag får vara med om.

Vänner för livet på andra sidan atlanten

Inkaleden, Peru 2016

2016 gick jag och Erik Inkaleden och i vår grupp fanns fyra amerikaner. Ett par Barb och Steve och två kompisar till dem, nyligen pensionerade allihopa. Efter fyra dagars vandring, där vi yrvakna tittat på varandra genom tältgluggen medan vi drack varmt te, där vi andats samma tunna luft uppe på topparna, där vi sida vid sida (eller lufsande efter varandra) vandrat 42 kilometer, så hade band skapats. Minnen som bara vi delade.

Det visade sig vara något väldigt speciellt med en av männen i sällskapet, Steve. Under våra walk and talks byggde vi upp någon typ av vuxen dotter-och-pappa-relation. ”Jag har aldrig känt så för en äldre vuxen man förut” vet jag att jag hunnit tänka många gånger. Vänskap långt bortom nationalitet och ålder.

Vi sa hej då och att vi måste ses igen. Där och då kändes det så starkt och självklart. Men jag var också realistisk. Det här är sånt som brukar kännas jätteviktigt nära inpå men med tiden bleknar. Så som det känts efter varje läger jag varit på i min ungdom när jag träffat nya vänner.

Stockholm, Sverige 2017

1,5 år senare i slutet av sommaren 2017 kom Barb och Steve och hälsade på i Sundbyberg och bodde hos oss. Vi tog en båttur i Skärgården, åt gourmépizza på Flatbread och Erik guidade oss genom Gamla stan. Vår relation fördjupades av att få visa vårt hem och vårt land. De goda samtalen fortsatte.

När vi sa hej då kände jag mig då mer säker på att vi skulle ses igen. Någon gång. Sedan dess har jag hoppats på en resa till västra USA.

Arizona, USA 2022

I år var det äntligen dags för oss att besöka dem i deras hem. Vi blev otroligt varmt välkomnade, som att komma hem. Att spendera några dagar tillsammans, där utflykter blandas med vardagen har varit ett ultimat sätt för oss att umgås. De har fått lära känna våra barn, matat Jason med flaska och gjort high five med Elton. Fått lära sig att ”en ti” betyder en till och sträckt upp handen en gång till.

Vilken ynnest att få prata amerikansk politik och kultur med någon inifrån. Känna samhörighet. Inse att vi alla gått igenom olika tuffa tider i livet. Prata om hur nära och känna är det som är överordnat för alla. Känna hur deras betydelse för mig växer. Att det är ömsesidigt. Förstärka vänskapen ytterligare.

XXX, YYY

Frågan är var och när vi kommer ses härnäst? Tänk om de skulle komma och hälsa på oss i Vietnam 2023. Då skulle vi ha mötts fyra gånger på fyra olika kontinenter.

Jag tror att det finns många anledningar till att jag och Steve klickade och att vi alla trivs så bra i varandras sällskap. Det finns synsätt och värderingar vi delar, det finns en nyfikenhet på våra respektive länders förutsättningar och levnadssätt. ”Swedes and Danish people are among the happiest in the world, your country must do something right.” har jag hört Steve säga många gånger. Vi har förfasats över Trump men jag har också förstått kritiken mot Clinton. Det mesta blir så mycket mer balanserat när en känner en lokalbefolkning som kan sätta saker i sammanhang.

Den här historien påminner mig ofta om samhörigheten mellan människor. Hur lika vi är på djupet och hur olika det kan vara på ytan. Vi har mer som förenar än separerar oss. Denna vänskap och alla efterföljande möten och upplevelser har jag en enda resa att tacka för. Den till Peru 2016. Vilken fullträff och enorm utdelning den resan gav.