Vita barn som exotifieras: Mina blir fotade, klappade och en drog ner brallorna

Posted on

Mina vita barn exotifieras och jag är obekväm. Det är kulturkrock och irritation blandat med insikt. Jag funderar, är det okej att fota andras okända barn för eget bruk?

Ja, det blev en sensationsrubrik men ämnet är viktigt.

Fota okända barn och tafsa lite

Till en början var det rätt charmigt, efter en stund ganska tradigt och till slut rätt provocerande. Sedan vi kom hit, både i Thailand och än mer intensivt i Vietnam, har okända människor (både lokalbefolkning och allehanda asiater som turistar här) fotat våra barn utan att fråga. En del gör det i smyg, andra verkar inte ha något att dölja. En del har haft den goda smaken att fråga innan om det är okej (och då har vi sagt ja och tackat för att de frågar), andra har helt obekymrat satt sig bredvid dem och tagit en selfie eller bett någon fota dem. Som att mina barn är någon trofé att visa upp för folk där hemma.

En del har tagit det steget längre och kommer fram och känner på Eltons ljusa, lockiga hår. Förundras över den stora skillnaden till deras egna svarta, raka asiatiska hår. Här om dagen hade vi ett nytt bottennapp i beteende när en restaurangägare kände på Eltons hår och sedan knöt upp byxorna och drog ned dem. Erik han stoppa när han var på väg att dra ned kalsongerna för att kolla hans kön. Jag pratade med en bekant som också är i Vietnam nu som fått en likadan historia berättad för sig samma dag som det hände oss. Ingen total engångsföreteelse med andra ord. Fullständigt orimligt beteende i en svensk kontext.

vita barn som exotifieras
En kvinna som började med att fota på distans…
…och sen vågade sig närmare och till slut frågade om det var ok att fota våra barn.

Vita barn som exotifieras

Det vi upplever kan beskrivas som exotifiering. Det är något som vita utsatt svarta för i alla tider och jag skriver om det i boken Resenärens makt.

Det står

“Vi exotifierar gärna det som är annorlunda. Att exotifiera innebär att peka ut något hos andra som udda och avvikande på grund av kulturell tillhörighet eller ursprung. […] I stället för att människan ses som en person blir hen en sak eller ett fenomen. […] Genom blickar, att peka eller fota blir de objekt snarare än subjekt.” 

Jag har tänk otroligt mycket på detta, främst fotandet och klappandet, och hur jag känner inför det. Våra barn verkar inte lida av detta, känner sig inte utsatta. De ger gärna high fives till alla möjliga och posera framför kameran tvingar vi dem att göra på hela dagarna. Eftersom personen som känner på deras hår, eller mest Eltons (Jason sticker inte ut så mycket på den fronten), ofta skrattar och är glad blir sällan situationen obehaglig och han fattar inte övertrampet.

Synen på barns integritet

Det är uppenbart att synen på barns integritet skiljer sig mellan kulturer. Det är stor skillnad mellan Sverige och Thailand/Vietnam vad gäller hierarki där jag uppfattar att vi i Sverige ser alla som mer jämlika och här i Thai/Viet är det snarare n fråga om respekt och att foga sig i sin satta roll utifrån ålder. Ja, jag förstår att min värdering om att jag har oerhört svårt för åldershierarkier skiner igenom.

En skön person som närmade sig barnen på ett bra sätt och lät dem interagera med henne på deras villkor.

Vad göra när andra går över ens gräns?

Ofta blir jag handfallen. Det är som att jag låter det ske även om magkänslan inte gillar det. Vem vet vad som händer med de där bilderna på mina barn? Samtidigt tänker jag att de allra flesta människor är harmlösa och tycker det är lite häftigt att se ljus krulligt hår. Ett minne från resan och till slut blir bilden bara en i mängden och glöms bort.

Jag har inte avbrutit en enda fotning. Jag vet inte hur jag ska gå in och avbryta med mitt kroppsspråk på ett bra sätt eftersom jag vet att verbal kommunikation inte fungerar pga språkförbistringar. Jag har ingen lust att vara den sura vita turisten. Eftersom jag är övertygad om att det som uppstår är en kulturkrock utan illa uppsåt så krävs det god kommunikation med ord för att situationen ska sluta med att båda parter förstår varandras agerande.

vita barn som exotifieras
En av de som gick tydligast över gränsen. Jag missade att ha uppsikt över mitt barn och vips hade hon lockat fram honom för en selfie. Han kan inte motstå den frestelsen.

Vita som exotifieras – same same but very different

En stor del av mina tankar handlar självklart om att det här är omvänt perspektiv. Så många år som västerlänningar fingrat på svart krulligt hår. Eller svart rakt hår för den delen. Tyckt att det känns häftigt att få känna strukturen, se hur mycket bounce det finns i en krull om den dras ut. Eller satt fingrarna på ytterkanten av ögat och dragit ut för att undersöka om kineser verkligen ser något med sina sneda smala ögon. Allt det där bottnar i en nyfikenhet för det annorlunda men som med ett värderande av bättre och sämre gör hela beteenden oerhört problematiskt.

Det jag upplever (att våra vita barn exotifieras), eller blir utsatta för om jag formulerar det så, har otroligt många likheter med koloniala beteenden med en enorm och helt avgörande skillnad. Då har det varit en vit som klappat en brun eller svart där den vita innehar den överordnade maktpositionen. Så är det inte nu. Som vit innehar jag fortfarande mer makt och den kan jag använda som jag vill utan att jag kommer få några negativa konsekvenser av det. Jag måste inte finna mig i den här situationen om jag inte vill. Många svarta har inte haft något val än att låta sig undersökas och klappas på av andra pga beroendeställning.

Linda i Uganda 16 år gammal. Säkert hade jag samma ogenomtänkta och oreflekterade goda intentioner med att fota denna bild som de som vill ta bild med mitt barn.

Några reflektioner och frågor om när vi exotifierar

Det ska väl sägas i sammanhanget att de allra flesta inte bidrar till att vita barn exotifieras. Det inte är någon majoritet som kommer fram och fotar och klappar men det händer dagligen så heller inget undantag.

Nej, självklart vill jag inte måla upp det vi är med om som likställt med den rasism och postkoloniala beteenden som finns idag. Min poäng är att jag för första gången fick egna upplevelser av att exotifieras och känner en stor igenkänning med de som utsatts och utsätts för det då och idag. Jag vet att våra “små” upplevelser bara är en bråkdel av vad väldigt många andra känt och känner inför det faktum att deras utseende exotifieras.

Vi lär behöva stå ut med detta resten av resan och kanske till och med vänja oss på gott och ont. Jag ser denna upplevelse som chans till reflektion. Vad gör jag (ja, frågan är lika mycket ställd till dig) när jag reser som kan upplevas som exotifierande? Eller mot utländska turister som besöker Sverige? När fryser min blick, när fotar jag fast jag kanske inte borde, när bemöter jag folk som att de är något unikt och udda?

Som alltid när jag skriver sånna här inlägg, och särskilt när de rör temat hudfärg, så vet jag att jag inte har alla svar eller perspektiv. Dela därför gärna med dig av dina reflektioner och tankar som väcks hos dig av det jag skriver. Kanske är det några aspekter jag helt missat att fundera på eller resultat av detta som jag själv är blind inför.

Här finns fler inlägg på temat lokalbefolkning och här är alla inlägg från vår långresa 2022-2023. (som tankarna till detta inlägg uppkom under).

2 thoughts on “Vita barn som exotifieras: Mina blir fotade, klappade och en drog ner brallorna”

  1. Interessant att du skriver om det. Vi upplevede detsamma när vi var i Thailand med vår 6månaders bäbis. Hon fick ofta uppmärksamhet av främmande, buren runt på resturanger, hotellpersonalen passade henne mer än gärna. Jag upplevde det inte jobbigt. Förutom om hon försvann ut ur sikte.
    Däremot har jag varit med om det mot mig i Indien. Där är det många som vill ta bilder, prata och känna på håret. Det förstår jag och de flesta var trevliga, precis som du beskriver. Jag kan förstå att man blir nyfiken på hur håret eller huden känns när det är så annurlunda från ens egen. En kille förklarade att det är enda sättet för dem att lära sig om andra kulturer och länder, och vara med om något exotiskt, för att de inte har pengar till att resa själva.
    Men en dag var det långt över gränsen. Jag var runt omkring i Bombay, med Pelle och en äldre engelsk man. Då hade jag helt plötsligt händer överallt. Skitobehagligt. Pelle och engelskmannen upplevde inte något av detsamma, så det blev väldigt tydligt att det var för att jag var kvinna. Det gjorde mig både besviken och uppgiven.

  2. Oj bra inlägg som väcker så många tanka hos mig att jag nog måste haka på med ett eget inlägg. 🙂
    Men kort. Som fullvuxen mycket mycket ljus kvinna tycker jag ofta att det bara är roligt att väcka uppmärksamhet på främmande ort. Som 13-14 åring var det obehagligt.
    Om du märker att dina barn blir obekväma måste du förstås sätta stopp, men om det tycker att det är ok eller roligt, så kanske det inte är så farligt? (byxgrejen är förstås långt ifrån okej)
    Men sedan funderar jag (återigen) över mitt eget fotograferande på resa. Okända människor. Barn. Var går gränserna? Viktigt att tänka till innan kameran åker fram.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.