En motreaktion på motrörelsen. Slow är det nya svarta men jag väljer ändå fast. Kanske är mina ambitioner om fast travel och fast living beviset på att polletten inte trillat ner. På att jag inte mognat nog än. Jag låter tankar flöda även de som inte formulerats klart.
Det blir ett inlägg av en del lösa tankar, alla är inte så genomtänkta. Säger till och med mot mig själv. Tänker att det är okej att vara i process och samtidigt dela med sig utan att alla tankar har tänkts klart. Det är inte så strukturerat. Ser fram emot att bli berikad av dina perspektiv om motsatsen fast and slow och balansen där emellan.
Fast travel
Mångas upplevelse är att det mesta går i högre tempo nu jämfört med för tio år sedan, för att inte tala om hur det var för trettio år sedan. Vi ska maxa livet, hinna allt vi drömmer om och samtidigt dö lyckliga. Jag hämtar åter igen inspiration från boken För den som reser är världen vacker. Där berättas att det 1909 rekommenderas två veckor på plats i en stad. 1927 kom den klassiska guiden Rom på åtta dagar. Sedan kom weekend som koncept och staden skulle hinnas med på tre-fyra dagar. Nu pratas det om mini-breaks som för det första inte måste ske på en helg och för det andra kan vara så korta som ett par dagar. Författaren Per J Andersson skriver.
Så länge det finns snabba transportmedel till rimligt pris kommer majoriteten att välja bort långsamheten, […] Sista hoppet är att hela livet börjar gå för snabbt och att vi börjar känna oss fångna i effektivitetshjulet. Då kan långsamt resande bli ett sätt att ta paus från allt. Inte långsamhet som en nostalgisk tillbakablick utan som en framtidsvision om ett mer harmoniskt sätt att leva. Det är så slow travel-rörelsens vision ser ut.
Jag gillar det fast travel. Det passar mig. Resa med tempo, uppleva mycket. Få en känsla för en plats och dra vidare. Se något nytt, jämföra med det föregående och resa till nästa plats. Det stressar mig inte, jag trivs.
Motrörelsen slow living
När hjulen snurrar snabbare protesterar människan. Motrörelsen låter inte vänta på sig. Slow living. Slow travel. Slow blogging. Slow fashion. Min bild är att fast premieras och att slow-levene är normbrytare. De ses som en motreaktion som inte pallade trycket men som också har fattat grejen. Fast ger inte lycka. Jag tror att slow-folk generellt mår bättre än de som spinner på och att slow är svaret på väldigt många av våra problem, stora som små.
Slow tilltalar mig inte. Det kryper i kroppen. Varför ska jag göra saker långsamt när jag kan göra den snabbt? Varför ska jag ge mig hälften så mycket när jag kan dubbla? Det är klart att fast kan behöva återhämtning men i min värld går det även att göra återhämtning snabbt, eller åtminstone effektivt. Är det nu min ogenomtänkthet skiner igenom? Samtidigt, fast i kubik är ohållbart, det kommer dränera vår jord och vår kraft om inte fast omvänds till något riktigt bra.
Jag väljer fast före slow
För alla de som känner att slow passar bättre än fast och som av blotta tanken på fast blir stressad säger jag en sak: Kör på slow. För min del blir jag stressad av att göra saker långsamt. Kanske är det jag som har problem och kanske får jag sota för mitt tempo vid 63 års ålder. Just nu mår jag prima av att göra saker snabbt. Note to my self som på alla sätt gäller. Snabbt och mycket är en dålig kombination. Snabbt i sig går fint men inte i kombination med mycket. Då brinner jag upp.
Hela jag är kvantitet före kvalitet. Jag vill hellre uppleva lite av mycket än mycket av lite. Jag gör hellre fyra bra blogginlägg än 1 utmärkt. Jag fyller hellre livet med högt tempo än seghet. Alla är vi olika och det viktigaste av allt är självklart att hitta det som fungerar för en själv och att respektera att andra vill ha det på ett annat sätt. Förhålla sig till det och låta olikheterna hitta sätt att mötas.
Slow-travel-inspiration
Min bästa motpol till mitt fast travel är Sofia på Fantasiresor som har det där lugnet i sig och går all in på slow travel och slow blogging. Hon drog två månader till Fiesol utanför Florens i Italien och lever, reser och bloggar i sakta mak. Har precis skrivit ett riktigt slow-inlägg om att ta sig från sitt hem till en piazza. Tänk att hon lyckas fylla ett helt inlägg om några hundra meter. Själv pressar jag in en att-göra-guide så ofta jag pallar. Jag har en del inspireras av.
Tre andra inlägg jag skulle behöva läsa ett par gånger till för att bredda min egen bild av vad slow egentligen kan handla om (det kanske är så mycket mer än tempo som jag naglar fast det vid) är Johanna/Slow Fashion, Slowlivingbyannika och En Emelie. Läs gärna om du är nyfiken.
I slutändan är jag hundra procent övertygad om att min hets kring att göra fast skapas i kontrast till slow som i sin tur formulerades i förhållande till fast. Balans är det enda hållbara för varje individ och för varje samhälle. Jag är inget undantag. Frågan är bara hur just min balans ser ut och hur långt ifrån den jag är. Hur vet man?
Nu över till dig. På en skala 0-15 där 0 är slowslowslow och 15 faster and faster. Hur väljer du att leva ditt liv? Skiljer det sig mellan hur du vill resa eller går det hand i hand?
6 hur jag vill och kanske borde leva/resa men 12 hur jag faktiskt lever/reser!
Superintressant inlägg Linda, du har återigen fått mina tankar i spinn och väcker några slumrande funderingar i mig. Sånt här är bra att få en tankeställare kring, utan pekpinnar, precis som du lyckas göra. Återkommer nog med ett reflekterande inlägg inom slow eller fast framtid…
Älskar våra följetonger så det ser jag fram emot.
OJ, då låter det som att du behöver fundera några varv till för att du ska ta dig ned på åtminstone en nia och komma lite närmare din idealbild. Ser fram emot att få följa den resan.
Spännande tankar. Själv är jag nog både och. När jag gör saker gör jag dem ofta snabbt och effektivt vare sig det gäller resor eller vardagliga ting. Men har inga som helst problem att tillbringa en hel helg på sofflocket. Under min vandring nu i Italien upptäckte jag dessutom att slow inte innebär att man upplever färre saker men andra saker på ett annorlunda sätt. För min del kommer det bli betydligt mer slow travel framöver kända jag där och då bland Toscanas kullar.
Kanske är det så att jag upplevt för lite slow för att kunna uttala mig, jag kanske inte ens har insett vad jag går miste om? Vi får se när jag ger mig chansen till lite slow helt enkelt.
Va fint att Italien var härligt, gissar att du trots din slow-resa föredrar sofflocket ett par dagar när du kommer hem 😉
Jag tror nog de flesta av oss är både och, hur tråkigt nu det låter. På en rundresa som jag gör nu kan man ha en intensiv förmiddag, och sen en lugn eftermiddag. Upplevelser, sen återhämtning. Jag gillar den resan jag precis har gjort i Centralasien just för att det finns andningsrum.
Idag åker jag till Ryssland. Där kommer jag göra en resa i ryska Kaukasus som jag aldrig gjort förut. Sen har jag en vecka på mig efteråt. Till att bara vara. Som jag inte har planerat. Kanske blir den högintensiv, kanske blir den lågintensiv, kanske åker jag till vänner i Moskva, kanske upptäcker jag städerna längs Volga. Kanske blir jag trött och köper en tidigare flygbiljett hem. Alla möjligheter öppna. 🙂
Frågan är ju oxå hur höga toppar och dalar en vill ha i just fast och slow, alltså stort omfång ens spann har. Du verkar ju en person som trivs med omväxlingen i sig vilket också kanske gör att kontrasterna i sig blir större.
Intressant. Jag håller nog med Johnny om att många av oss är både och. I mitt jobb är det snabbt och effektivt som gäller. För då kan jag gå hem tidigare för slowlife :)). På våra resor gör jag alltid plats för minst en vecka slow för att sedan ha lite fast travel. Men när det kommer till kritan har fast aldrig varit min grej. Jag gillar att spendera lång tid på samma ställe och lära känna det stället mer.
Jag gillar verkligen din inställning till jobb, att tänka så och hitta former för att jobbet ska kunna fungera på det sättet. Intressant också att fundera på om en och samma resa kan vara både och eller om den ena är fast och den andra slow. Du verkar uppenbarligen kunna göra två i samma
Jag mår bäst av att vara en 6a kanske..? Mycket snabbare så hinner stressen ikapp snabbt och långsammare så blir jag lite väl slö. Så
Men slow life är nog mera min grej. Hur många tycker t.ex. att det behövs en hel vecka i Singapore? Och vilken kringresande backpacker har spenderat 10 dagar i Brisbane utan att bli uttråkad? (Då tog jag även någon lugn dag på hostelet för att jag behövde lite återhämtning). Jo, jag 😉
Jag gillar att spendera långa perioder i ett främmande land och sätta mig in i vardagen samtidigt som jag upptäcker. Men när jag varit länge utomlands kan jag stanna hemma under rätt långa perioder och känna mig tillfreds. Senaste Amsterdam-resan var bara en heldag plus två halvdagar. Det upplevde jag som rätt stressigt så det tog tyvärr lite av njutningen för mig. Ska göra ett till “fast travel-test”(multicityresa under 12 dagar) i sommar och se hur jag känner då.
Tack för att du delar med dig av dina resonemang. Ser fram emot att höra vad du tyckte om din fasttravelresa 🙂
Spännande läsning, och lite provocerande så klart 😉 Jag lär mig så mycket nu om hur det snabba och kortsiktiga förstör både människor och planet. Jag har ju också min egen resa, från snabbt (som för mig var flykt tills kroppen la av) och till långsamt med medveten närvaro. Jag tror inte att vi är skapade att leva snabbt. Det snabba startar stresssystemen, överlevnaden i ryggmärgen med kamp-flykt-mekanismer rent biologiskt. Men ja, det är många som lever så. De flesta tror jag. För mig är det en orimlig tanke. Jag tror att jakten skadar oss. Den sätter kroppen i orimliga lägen. Och jag tror att vi missar detaljerna på vägen. Känslorna. Spektrat av känslor. Tristessen som föder kreativitet. Närvaron som föder förundran. Kopplingen till vem jag är i den här världen. Marken jag går på. Människorna jag möter. Men vi är också olika. Jag har min erfarenhet och andra har sin. Intressant att tänka på. Jag känner verkligen att jag behöver lyssna mer på de snabba, för att förstå utan att döma efter mina egna fördomar om det.
I det här vi nog på många sätt varandras motsatser och det berikar mig verkligen att läsa din kommentar och höra hur du tänker. Frågan är hur vi skapar ett samhälle som gör utrymme för båda, för alla. Där olikheterna och kvalitéerna får komma fram där de gör sig som bäst istället för att allt ska in i en form.
Kul inlägg..Blandat här oxå.. blev 15 resor i fjol..mest weekends med konserter… men det är rätt härligt att oxå ta 8-11 dagar i New York o nästan hinna tröttna :-)..men skönt när man är på plats..jag är sån där som för det mesta skiter i alla måsten o drar runt på lokalbussarna (det är slow i New York :-)).. hemma hyfsat fast med heltidsjobb o mycket handboll under säsongen.. men gillar även när man inte har ett skit planerat…men slow på en strand…joo jag stod ut på Koh Samet 6 dagar nov 16 :-).
Det låter som att du reser på hela skalan med betoning på fast. Hoppas Koh Samet blir fint!
Jag reser alltid fast. För att jag måste. Jag vill se så mycket som möjligt men kan inte vara borta så länge. Sen. Då ska jag resa långsamt. 🙂
Det var intressant, att du ändå ser ett sen coming later. Är det när du pensionerar dig eller är det något annat du väntar på?
Bra reflektioner! Jag är nog också lite “fast” av mig. Jag provade yoga en gång och mådde typ superdåligt för att det gick så långsamt 🙂 Däremot kan jag gärna stanna länge i en stad, om jag bara får göra olika saker. Alltså, men, låt folk göra som de vill helt enkelt! Man kan nog inte “tillrättavisa” oss som är snabba, vi funkar så helt enkelt, på gott och ont. Precis som folk är olika i övrigt.
Har exakt samma känsla av vissa yogapass, medan andra känts betydligt bättre.
Det viktigaste av allt är att vi skapar utrymme för alla att vara som de själva är och det är ju svårt när normer blir styrande.