Kontraster i Kapstaden sätter saker och ting i perspektiv och belyser ojämlikheter långt utöver det jag har makt över att förändra och göra något åt. I Kapstaden såg jag kontraster som både är hjärtskärande och obehagliga.
Det slog mig snabbt när vi tog vår första tur ned på stan i Kapstaden att den här resan mestadels spenderas i fattiga länder. Sydafrika är visserligen ett relativt ekonomiskt välutvecklat land och Förenade Arabemiraten kommer vara i klass för sig. Men under resten av resan, i stora delar av Kapstaden och övriga Sydafrika samt Namibia och Zambia, kommer vi se ekonomiskt fattiga människor.
Känslan var densamma som när vi landade i La Paz i Bolivia och kontrasterna till både storstäderna i Asien samt Argentina och Chile var stora. Människornas utsatthet kom som en käftsmäll.
Kontraster i Kapstaden
På den lilla yta vi rörde oss på under den första dagen var skillnaderna stora. Vi mötte skrattande väldressade kvinnor där det sydafrikanska modet möter kavajer och pennkjolar som är på väg hem från jobbet och män som letar efter mat i soporna och ligger utslagna i parker.
På var och varannan gata i Kapstaden möter vi människor som ser oberäkneliga/drogpåverkade ut och jag blev genast på helspänn. Jag känner mig osäker, inte rädd, men ändå så pass att jag väljer noga vart jag går, tittar mig om en gång extra, analyserar nästan varje man jag möter och försöker bedöma om jag har anledning att hålla ett hårdare grepp om väskan. Samtidigt vet jag att det var just väldressade kvinnor som snodde våra grejer i Santiago och inte skumma män.
Det som sägs om Kapstaden, att det är en stad med hög brottslighet bekräftas direkt. Eller nej, det är bara min känsla som bekräftas. Kanske ingen av de männen ens tänkte tanken utan det bara var jag som antog. Vilken oerhört förnedrande antagande att göra om en helt vanlig människa. På vilket sätt blir Kapstaden en bättre plats av att jag går omkring och misstänker att var och varannan man tänker råna oss? Ju fler dagar jag befann mig i Kapstaden ju tryggare blev jag så kanske behöver jag bara ge staden mer tid?
Kåkstäder och kontraster
Jag bestämde mig till slut för att jag ville besöka en kåkstad via en NGO och är så glad för det. Det kräver ett eget inlägg för att berätta om detaljerna. Även om inte alla bodde i skjul så går det inte att komma ifrån att miljoner människor lever långt under vad som är ett värdigt liv. Bara några mil därifrån finns badar etagelägenheterna vid stranden i solnedgångens ljus. Det är ofta kontrasterna som ger perspektiv men i det här fallet är det också kontrasterna som ger mig ont i magen.
Kontraster i Kapstaden och Sydafrika är stora och kontrasterna mellan mitt trygga liv i Sverige och de i kåkstäderna är så stora att de äcklar mig. Annika sätter ord på det i sitt inlägg med den titel som inspirerat mig: Kontraster i Kambodja, ett inlägg jag varmt kan rekommendera.
Hopp om framtiden
Det finns uppsidor. De människor vi mötte i Kapstaden inger hopp. Många av dem ser en ljusare framtid. De tror på sin egen business och att de har makt över sina egna liv. De finns ett utbrett missnöje över den sittande presidenten men samtidigt finner de sig i att de kan välja en ny 2019 när nästa val är.
Vad har du för strategier av att hantera den här typen av kontraster? Blundar du och går vidare? Skänker du pengar för att lätta på ett dåligt samvete? Pratar du av dig i timmar om hur hemskt allt är?
Viktigt inlägg. Jag möter ju själv inte så många av dessa kontraster mer än i klasskillnader i Sverige, men jag kan tänka mig att det sätter mycket saker i perspektiv. Det kanske ändå är det viktigaste – att låta sig bli ödmjuk av skillnaderna. Så försöker nog jag hantera de skillnader jag möter.
Klasskillnaderna finns ju helt klart i Sverige oxå och jag tror du ser mer än vad du tror i denna globala värld även om inte allt är fysiskt IRL-upplevt. Ödmjukheten och tacksamheten är viktig, det är väldigt sant!
Intressant att läsa om era upplevelser! Väldigt intressant just det du skriver om känslan och vad det finns för sanning i den. Visst kan en känsla byggas på fördomar men just känslan om att känna sig trygg/otrygg tänker jag ofta grundar sig i något som man upplever där och då. Dock kan det nog bero på mycket ens egna bakgrund och som du beskriver hur man kanske måste en ny stad lite tid…
Hur jag själv hanterar det här är något jag fortfarande jobbar på. Reseprocenten är bland annat något jag har som mål att anamma under 2017! 🙂 Förresten har du skrivit något mer utöver det om hur du skänker pengar, t.ex. hur du hittar och väljer vilken organisation?
Visst bygger känslan på otrygghet på upplevelsen där och då men det hänger ju som du säger ihop med vad vi har med oss innan och vad vi pumpas i. Jag är alltid mer rädd i mörka parker än hemma även om all statiskt säger att det är större risk att bli utsatt i sitt hem av någon man känner än en okänd på gatan. Media och andra som sätter grillor i huvudet på oss spelar en stor roll här.
Nej det har jag inte, men superbra idé på ett inlägg jag kan skriva om detta ämne. Ska genast fundera ut något och skriva om det sen när jag kommit hem och den här resan landat lite. Superkul att du vill hänga på!
Bra exempel – det har du väldigt rätt i.
Och det ser jag fram emot att läsa 🙂