Att leva utan framtidstro i ett land där krigets sår fortfarande läker. Vad gör det med människor och ett lands möjlighet att utvecklas? En resereflektion från ett land där i alla fall några kvinnor tror att de själva är framtiden med tanke på deras målning på stadens staty.
Vi vaknade till ett snötäckt Belgrad som med sina nedgångna fasader om möjligt uppfattades ännu gråare. Innan jag åkte till Belgrad hade jag från flera håll fått höra att folket är hopplöst inställda till framtiden. Under en Free walking tour fick jag bilden bekräftad. Guiden berättade att hon såg några få undantag av exempel på unga entreprenörer men i stort ser människor ingen ljus framtid. Det fick mig att fundera.
Leva utan framtidstro
Hur är det att leva i ett land där framtidstron lyser med sin frånvaro? Vad gör det med människor när det finns en rädsla för att konflikter ska blossa upp. När vetskapen om att allt kan raseras finns i närminnet. Guiden var född 1988. Under den tiden då hon var tre-elva år gammal levde hon i ett land i krig. Hela hennes föräldrageneration har sett sitt land dräneras på resurser. Vad gör det med inställningen hos föräldrarna som de för vidare?
Hur utvecklar man ett land med en befolkning (och politiker) som saknar framtidstro? Varför spara för framtiden? Varför investera? Varför bygga upp? Både på ett individuellt plan och för hela nationen. Det är svårt att förstå hur ett land överhuvudtaget ska kunna utvecklas när motivation saknas och varenda ansträngning kan vara förgäves. Ponera att du kände så som jag beskriver i det här inlägget, hur skulle du ändra dina val och beslut som du tar i din vardag?
För någon vecka sedan kom World happiness report. Serbien ligger på plats 78 av 156 mätta länder. Flera av deras grannländer från forna Jugoslavien ligger ännu längre ned. Sverige ligger på plats nio.
En gång i veckan skriver jag ett kortare inlägg som jag kallar resereflektion. Du hittar alla i kategorin Resereflektion
Lämna ett svar