Vara klass-obekväm, skav och andra tankar om att resa som rik

Jag är obekväm med min klass när jag reser och försöker desperat förhålla mig till de ojämlika ekonomiska förutsättningarna som finns mellan mig som resenär och lokalbefolkningen.

Efter den senaste tidens känslo-intensiva-inlägg kanske det här framställer mig som en ängslig och komplicerande människa, som att jag gör det svårare för mig själv än vad jag borde/behöver. Det är inte min självbild utan jag tror att det handlar om att resa så reflekterande som jag vill innebär att hjärnan till och från går på högvarv. Men det är klart, ibland skulle jag bara vilja vara en fisk som flyter med i ett stim. Jag gissar att det är många som reser med en ambition om göra det så hållbart som möjligt som till och från tänker så det knakar över hur sjutton det ska göras på bästa sätt. Med det sagt, berätta gärna vilka reflektioner du har om klass och att resa utifrån dina egna upplevelser.

Vara klass-obekväm med reella klasskillnader vid resor

När jag reser i länder som Vietnam där en timmes massage kostar 200 kr och en månadslön för en servitris är lika mycket som jag tjänar på ett par dag så ger det alltid upphov till extremt mycket tankar om klass, ekonomiska förutsättningar och att vi alla är människor. Människor med precis samma behov av att vara fria, bli respekterade, vara älskade och få älska andra.

De stora skillnaden i inkomster mellan mig och det stora flertalet jag möter gör mig obekväm. Jag vill använda ord som klasskomplex, att jag inte känner mig hemma i den klass jag har när jag reser, men vet inte om begreppet är missvisande. Jag hade en idé om att skriva ett inlägg med rubriken Klasskomplex men jag lyckas inte reda ut tankarna eller hitta en röd tråd som håller så jag konstatera bara att det är svårt. Klassfrågor är svåra. Och att jag låter det få vara det istället för att maniskt söka efter svaren.

Jag försöker dölja mina ekonomiska förutsättningar

Essensen av alla mina snurriga tankar är att jag försöker dölja de ekonomiska förutsättningar jag har. Jag skulle inte säga att jag skäms, jag vill bara för allt i världen inte manifestera min relativa rikedom genom de beteende jag gör. Jag försöker passera (alltså uppfattas) som mindre resursstark än vad jag är men har ingen aning om jag lyckas. Kanske skiner det igenom ändå och jag bara uppfattas som fejkad. Det får jag nog aldrig svar på.

Min skaviga relation till mina egna ekonomiska förutsättningar att resa jämfört med lokalbefolkningen tar sig i uttryck på olika sätt. Det här är några exempel.

Flyr flashiga ställen

Jag försöker minimera tiden i flashiga gallerior och dyra ställen på resmål även om det ser nice ut och jag har råd. Detta samtidigt som jag ser många andra turister som gissningsvis gjort en enorm klassresa som de mer än gärna stoltserar med. Och jag unnar dem verkligen det, det är fantastiskt att en så stor medelklass växer fram i världen och att fler får möjlighet att resa.

Ger en anpassad beskrivning av vår resa

Vi anpassar historien om vår resa beroende på vem vi pratar med. När vår privata chaufför under vår bilutflyktsdag frågar om det är vår första gång i Thailand säger vi ja (vilket är sant), men berättar inte att vi ska vara borta i fem månader eller har besökt 65 länder tidigare. Det har sedan tidigare blivit känt att han bara varit utanför Thailands gränser en gång och jag får ont i magen av det avstånd jag tror att det skulle innebära mellan oss om han fick hela bilden.

Undviker Jag-är-rik-auran

Jag har inte dyra kläder eller smycken (inte i Sverige heller) eller klär knappt upp mig. Att undvika Jag-är-rik-auran är dels en säkerhetsfråga men för mig framför allt ett sätt att inte spä på avstånd mellan mig och lokalbefolkning. Många asiatiska turister är uppklädda från topp till tå och poserar gärna framför olika landmärken. Reser med lokaltrafik hellre än taxi i länder där taxi inte nyttjas lokalt.

Håller i pengarna

Jag överväger ofta vad jag beställer på menyn och dricksar aldrig ”hejdlöst”. Även detta är något sorts försök att hålla nere rik-auran där jag inte vill framställa mig som en som kan välja allt på menyn utan att tänka eller sprida pengar kring mig. Är lite osäker på om det resonemanget håller eller om jag bara är snål eller politiskt inte tycker om systemet med dricks.

Flera ”samtidigt” samtidigt med mer än två perspektiv i huvudet

Jag går alltså omkring och anstränger mig för att mitt sätt att resa inte ska skapa avstånd mellan mig och lokalbefolkningen. I min bok Resenärens makt skriver jag om att möta människor i ögonhöjd och kanske är det det jag försöker åstadkomma med mitt beteende. Minska det upplevda avståndet i våra olika förutsättningar. Försöka ha mer gemensamt med de jag möter än jag har.

Samtidigt som att möta människor i ögonhöjd kanske inte har något som helst med ekonomisk distans att göra utan om människovärde.

Samtidigt som jag gör dessa ansträngningar drömmer jag om att höja snittstandarden på hur vi bor. Ta några resortnätter här och där. Jag älskar att unna mig lyxig mat. Bara att resa i sig är ju att manifestera min rikedom. Hur jag ska få ihop det med min ambition om att dölja mina ekonomiska förutsättningar har jag inget svar på.

Svårt blir det också när strukturerna på ett resmål försvårar för mig att göra de val jag vill. Vietnams första miljardär har nästan monopol på en del ytor i flera städer. Äger de största galleriorna där större mataffärer och leklanden för barnen finns, bebygger öar och skapar roliga upplevelser jag vill ta del av men samtidigt vill jag inte stödja dem. Här behöver en som resenär också inså att ens makt är begränsad och att vi som resenärer också är brickor i ett enormt kapitalistiskt system.

Den hårda sanningen om resa som rik

En fundering jag inte har svar på är om det vore bättre att ”stå för” den ekonomiska förutsättningar jag har för att det ska kännas mer genuint och ärligt. För om jag inte lyckas passera som mindre rik än vad jag är då blir det ju ännu mer fejk. Är inte så säker att jag skulle vilja att en mer bemedla person än mig försökte framställa sig som något annat än så som det är. Informationsövertag osv.

Jag vet heller inte om om mina resonemang håller ihop. Jag gör en massa saker som lokalbefolkning aldrig skulle ha råd med eller prioritera utan att jag känner mig obekväm. Det kanske bara är ibland och vid symboliska tillfällen som dessa tankar tar skruv.

Den hårda sanningen är nog att jag behöver inse att jag vill vandra mellan olika ”klasser” och att det är ett privilegium i sig som jag inte bara behöver acceptera och vara tacksam för utan också använda klokt. Alltså att använda min makt som resenär vilket ju är hela budskapet i min bok men är lättare sagt än gjort, det erkänner jag gärna även som författare.

Allt detta till trots, det fina i kråksången

Min obekväma relation till min klass och ekonomiska förutsättningar och min ambition om att resa medvetet går helt hand i hand. Där finns ingen målkonflikt utan det bidrar snarare till att två olika drivkrafter pushar mig åt samma håll. Mina pengar får hellre gå till det lokala haket än kedjan med miljardinvesteringar i ryggen. Då är det enkelt att resa men allt för ofta tycker jag det är ganska svårt vilket också är en del av tjusningen men i varje given situation då jag ska göra de aktiva valen och tänka de snurriga tankarna då är det inte helt utan vånda.

Jag stannar där i mina egna resonemang och nöjer mig med att jag åtminstone försöker även om det är hundra procent ovisst om jag med det bidrar till en lite bättre värld eller om jag bara sätter krokben för mig själv.

Här finns fler inlägg på temat lokalbefolkning och här är alla inlägg från vår långresa 2022-2023. (som tankarna till detta inlägg uppkom under).