Läront gör just ont men är nödvändigt för att insikt ska leda till förändring. Det här är kanske den här resans största behållning för framtidens resor. Jag älskar insikter.
Igår kollade vi på Anders Hansens SVT-program Min hjärna (för övrigt bland det mest intressanta jag sett, säsong två har precis släppts) om kreativitet. En del handlade om flow och det här är ett exempel på ett sådant inlägg. Där orden flödat och inlägget bara rinner ur mig. Det är så mycket insikt och lärdomar i detta inlägg att det förtjänas att läsas högt minst en gång inför varje framtida resa jag planerar att göra.
Läront – att uppleva, inse, lära sig och göra annorlunda nästa gång
Det här några exempel som hjärnan kunde tömma ur sig om hur jag tydligen vill och inte vill resa. Tänk vilken lyx att få lära sig så här mycket om sig själv. Men samtidigt, tänk att det ingår ganska mycket ”läront” när erfarenheterna ska bli lärdomar. Som så småningom leda till ändrad attityd och beteende för att inte klämma sig en gång till i samma byrålåda för att ta ett exempel i närtid från våra barn.
1. Gärna långt ifrån det turistiska
Jag trodde att jag ville undvika det mest turistiska och uppleva landet på riktigt.
Här om dagen skrev jag ”Det är lite för lite turistiskt” till en kompis, ord jag aldrig trodde jag skulle tänka och än mindre formulera. Kanske stämmer det eller så menar jag att det är för lite barnanpassat för oss. De orden trodde jag nog hellre aldrig att jag skulle säga pga jag lever kvar i min gamla idé om att inget skulle få förändras med barn.
Jag pratade med en pappa från Finland här i Nha Trang igår som berättade att Phuket är ”so convenient with kids”. Det låter skönt, men Phuket? Nej tack, tänkte jag. Det är inte där jag vill spendera tid i Thailand. Eller så är det egentligen precis det jag vill men vägrar ta in det. Det här är en fortsättning av tankarna kring min relation till turism som är minst sagt komplicerad.
Läront och slutsats: Det turistiska kan vara oerhört trevligt, intressant och givande.
2. Komma nära det lokala
Jag trodde att jag ville prata mycket med lokalbefolkningen.
Till samman kompis skrev jag, Det är svårt att komma nära det lokala. Det tycker jag är trist för det var precis det jag hade hoppats på med att vara borta så länge. Men hur mycket har jag försökt? Ville jag det tillräckligt med tanke på det obefintliga resultatet? Jag har insett hur stor språkbarriären är. Jag hade gärna kommit lokalbefolkningen lite närmare men har ingen aning om hur jag skulle lyckas med det på några månader. I vilka sammanhang ska vi kunna mötas? Vad ska vi kunna prata om när vi behöver google translate för att säkerställa att det inte är ägg i maten. Hur ska vi då kunna ha någon typ av konversation?
De jag mött och pratat med längre än om vilken mat som ska beställas eller vart taxin ska åka är antingen utlänningar som också reser i Vietnam eller utlänningar som bor i Vietnam. Det närmaste jag kommit är två vietnameser som är ihop med en utlänningar. De konversationerna har dock varit jättegivande och trevliga.
Läront och slutsats: Lokalbefolkning är långt svårare att komma nära än vad jag tror.
3. Resa med barn som om barnen knappt fanns
Jag trodde att resa med barn inte skulle vara så annorlunda.
Jag tänkte att det bara skulle behöva betyda lite långsammare tempo och mer fokus på aktiviteter som de stimuleras av – i verkligheten behöver nästan allt ändras för att barnen är med. Charter och vattenland lockar och jag förstår att det kan vara det enda sättet att resa för att komma hem någorlunda utvilade om en reser med barn och bara har två veckor på sig. Och därmed att resa med barn så här länge och samtidigt försöka resa som ”jag brukar” innebär att jag kommer behöva vila upp mig två veckor när jag kommer hem vilket är varken ett rimligt sätt att resa eller möjligt in real life.
Läront och slutsats: Att resa med barn, åtminstone små, förändrar inte allt men väldigt mycket.
4. Ett sammanhang långt från hemma
Jag trodde jag ville vara i sammanhang som är så långt ifrån Sverige och väst som möjligt.
Erik brukar prata om att han kan tänka sig att vara i sammanhang där det finns många svenskar och jag har ryst av tanken. Varför åka utomlands då överhuvudtaget? Jag inser att det är mina föreställningar om ”många svenskar” som ställer till det för de situationer jag trivts i allra bäst är ju när jag får prata med likasinnade som också väljer att resa långt med barn. Som också väljer ett annat land än deras hemland ett tag eller för längre tid, med eller utan barn. Och där engelskan är god nog. Dessa sammanhang är ju i verkligheten ganska nära det jag har hemma jämfört med att prata med en barnfamilj som sitter utanför sitt hus på trottoaren och lagar mat. Men jag gör ju inte det.
Läront och slutsats: Jag gillar internationella sammanhang med en mix av människor, inkl de som lika mig.
5. Träffa oliktänkade
Jag trodde att jag sökte efter att vara bland oliktänkande.
Jag inser först nu hur oerhört svårt det är att komma nära de som inte är som mig. Hur sällsynta de situationerna är och på vilket annat sätt jag måste resa för att det ska vara möjligt. Om jag nu verkligen vill det. Oliktänkande personer kan ju också vara extremt onice att ha och göra med – just för att de tänker olika om vi har olika värderingar.
Det blir tydligt hemma i Sverige om en är på en middag och någon uttrycker sig fientligt på något sätt. Då är jag inte längre så sugen på att vara bland oliktänkande. Eller som här där vi får ”lucky you” när vi svarar att vi har två pojkar eftersom flickor är så oerhört mycket mindre eftertraktat att ha i detta land. Vill jag ens umgås med sånna personer som ser på mig eller om jag hade haft döttrar på det sättet? Kan jag, som hela tiden försöker ha en öppensinnad bild (men absolut inte alltid har det) och visa på förståelse, få säga tack men nej tack till att beblanda mig med den kulturen? Fast jag tycker att kulturkrockar och kulturell identitet är bland det mest intressanta som finns. Kanske tycker jag bara det i teorin eller på lagomt avstånd?
Läront och slutsats: Om jag ska träffa oliktänkande behöver jag en kulturtolk som översätter vad beteende och åsikter står för på ett sätt så jag förstår och ändå kan tycka att personens sätt att tänka eller tycka.
6. Resa obekvämt är inga problem för mig
Jag trodde att jag inte hade något problem med att resa obekvämt.
Jag verkar dock tycka att bekvämlighet känns väldigt skönt när allt kommer omkring. Jag vill ha rent där jag ska sova. Jag vill att barnen ska sitta i barnstolar när de äter. Jag vill ha en frukost där yoghurt och flingor erbjuds. Jag vill resa med ett långsamt tåg men korsar också fingrarna där barnen slickar på sätet och hoppas att det inte just där satt någon som senast satt på en bänk där en hund kissade kvällen innan.
Det här betyder inte att jag på något sätt är nitisk. Jag har inte använt handsprit en enda gång. Jag behöver uppenbarligen bara ha det lite mer bekvämt än vad jag tidigare trott om mig själv.
Läront och slutsats: Jag vill ha det rent kring mig och reser gärna obekvämt på egen hand. Om det ska göras med barn behöver det vara i begränsad form.
Läront och de två största insikterna av dem alla
Jag inser nu när jag skrivit allt detta, läst igenom och försökt strukturera flowet en aning, att väldigt mycket är kopplat till två saker. För det första ÄR det annorlunda att resa med barn – vilket alltså inte betyder att jag behöver göra om min självbild av den resenär jag är. Men jag behöver ändra min inställning till att resa med barn mer än jag planerade för innan resan och mer än vad jag gjort hittills. För det andra vill jag ha det mesta i lagom dos. Jag är ingen hardcore-översocial-flexibel-backpacker som är öppen för precis allt. Det är en insikt som kommer förändra min självbild en del. En lärdom jag måste ta med mig för mitt framtida resande. Välja att omfamna att jag är så istället för att streta emot. Men också fortsätta utmana mig själv så jag inte blir för bekväm och väljer det lika/nästan som hemma. Jag måste utsätta mig för mer läront. I lagom dos.
Med allt detta sagt. Dessa läront innebär inte att jag är helt annan person eller annan resenär än den jag trott. Så omvälvande är inte dessa insikter. Det här förändrar kanske 10 procent om hur jag väljer att resa men det kan vara 10 avgörande procent. Men att jag kommer välja charter till Grekland med menyer på svenska och framöver enbart kommer resa till så kallade barnvänliga ställen det ser jag inte komma som slutsats av dessa insikter och läront. Jag är fortfarande jag.
Allt som varit tungt och svårt och jobbigt senaste månaden/månaderna är nu värt det. Tänk YNNESTEN att få utvecklas så här som människa. Att få växa med uppgiften. Gud, jag känner mig religiös här när jag sitter med min bubble-mint-milk-tea. Lära känna mig själv bättre, kunna skapa ännu bättre resor i framtiden med familjen som är min och kommer så vara resten av mitt liv. För att inte tala om relationen till mig själv som resenär.
Här finns fler inlägg på temat lokalbefolkning och här är alla inlägg från vår långresa 2022-2023. (som tankarna till detta inlägg uppkom under).
Lämna ett svar