Min personliga relation till turism – it’s complicated

En ambivalent och mångsidig relation till turism

Jag vill både göra topplistan på en destination och gå off the beaten track. Jag vill hitta de lokala pärlorna som lokalbefolkningen själva njuter av och ganska få turister hittar men jag vill också dela med mig av dem vilket gör att fler kommer åka dit. Jag vill känna samhörighet med andra resenärer och samtidigt inte vara en i mängden. Jag vill möta de lokala men har insett att jag tycker samtalen med likasinnande (t.ex. personer som själva gör långresor med barn) är oerhört stimulerande.

Jag vill göra det udda, unika och ovanliga men trivs ganska bra när det är lite smidigt uppstyrt med transporter, mat och språkförståelse. Jag ser charmen i att inget är serverat och att en får kämpa lite för sin upplevelse men med barn har bekvämlighet kommit allt högre upp på listan. Kanske har jag omvärderat lite vilket inte alls stämmer överens med min självbild om vilken resenär jag är. Jag hade någon idé om att jag skulle fortsätta resa på samma sätt, barnen får hänga på.

Jag blir tokig på försäljare som inte tar ett nej eller använder mina barn för att locka till försäljning av leksaker. Men jag förstår också deras situation när turismen är deras levebröd och där går jag som privilegierad och kan vifta med handen och köpa allt jag pekar på. Jag tycker busslaster av turister är bland det mest ocharmiga som finns men skulle själv kunna tänka mig att göra en gruppresa. Jag vill att alla motiv på foton jag tar är utan andra turister som trängs för att fota samma sak. Samtidig är jag där och är en av alla turister som fotar samma sak. Jag är allergisk mot allt poserande framför kända byggnader men egentligen är jag kanske lite avundsjuk och önskar att jag fick stå där alldeles själv.

Min relation till turism är komplicerad och knepig. Jag vill alltså både baka kakan själv men också att någon annan bakar den åt mig. Sen vill jag helst både ha kvar kakan, dela kakan med andra och samtidigt äta upp den själv. Oerhört komplicerat att uppnå. Snudd på omöjligt.

Några tankar och reflektioner om det turistiska och det lokala

Det lokala innebär en annan mentalitet och kultur, annat språk och en massa kunskap om hur saker kan lösas smidigt som jag som besökaren inte kan ha koll på i början. Det är ofta spännande, intressant och innebär en och annan, ibland obekväm, överraskning. När något blir ”för lokalt” är subjektivt, det beror på ens egna gränser och hur öppensinnad en själv är där och då.

Det turistiska innebär att det finns anpassningar och översättningar, både språkligt och kulturellt, som gör att det passar för många olika besökare. Det är ofta lite enklare, lite bekvämare, lite mindre friktion. När något blir ”för turistiskt” är minst lika subjektivt, ibland för att det blir för storskaligt, för opersonligt och för att lokalborna är helt utmanövrerade och inte längre nyttjar eller deltar på platsen.

En intressant fråga är om det lokala och det turistiska står emot varandra. Några skulle hävda att det går utmärkt att kombinera, andra att det det är motsatsord där turismen plånar ut det lokala. Finns säkert fler perspektiv och min bild är att alla har rätt för det beror på ens egna tolkningar.

Turism – det bästa de har?

Det som jag tycker är riktigt intressant med turism är att det visar vilka delar av nationen (natur, tradition, kultur, sevärdheter etc) som de väljer att sätta i sitt skyltfönster. Vad de lockar med, vad de tycker är unikt, vad de är stolta över. Såklart även vad de ser att de kan tjäna pengar på.

På det sättet är turistiska saker ofta det bästa de har att erbjuda och därmed värt att uppleva. Vilken destination har sparat på det bästa bara till sina egna lokalbor utan att några andra får ta del av det? Självklart finns dolda pärlor, platser med enorm potential eller ställen som är svårtillgängliga rent geografiskt eller för att det finns språk/kulturbarriärer men några helt oupptäckta skattkistor vid regnbågens slut tror jag inte denna jord har kvar.

I grunden handlar självklart detta om sina egna personliga preferenser. För en del är storslagen natur det mest intressanta, för andra gamla häftiga byggnader och för en annan är det myllret av människor i ett livligt kvarter det som lockar allra mest med att resa. Några vill bara sitta ned med en okänd person och dela en kopp dryck och prata om synen på livet.

Förväntan om att möta det turistiska

Det är sällan jag hör ”för lokalt” i negativa ordalag men ”för turistiskt” det hör jag folk (och mig själv) uttrycka titt som tätt. Det är väl ett exempel på en besvikelse över att något inte levde upp till ens förväntningar men samtidigt tänker jag att vi turister väl får vad vi förtjänar? Om något är populärt och jättemånga turister åker dit då blir det turistiskt. Det är ju knappats statyn, huset, bergets eller vattenfallets fel. Knappt ens den som profiterar på det vackra eller anrika.

Samtidigt vet jag också att upplevelsen av om något är turistiskt eller inte beror på hur något arrangeras. Hur många som släpps in på samma plats samtidigt och hur flödena styrs upp. Och utöver det så blir upplevelsen om något är turistiskt eller inte utifrån vad ens förväntningar varit från början. Det finns många resor jag gjort där jag vet att just den här upplevelsen, t.ex. vandra Inkaleden och besöka Plitvice i Kroatien är turistiska resmål och där kommer jag hitta ytterst få lokalbor. Annat blir det väl med olika typer av ”gamla stan” där åtminstone jag önskar att det finns en övervägande del lokalbor. Men så blir sällan fallet i varken Visby, Stockholm eller i Hoi An som jag besökt häromdagen.