Hur viktiga är svenskarna för Thailand och löser vi turismens baksida om bara ”väst” skärper sig? Det och mycket annat tänker jag högt om här.
Det har gått snart två månader sedan vi kom hem från våra månader i Vietnam och Thailand och reflektionerna över turismen börjar bli till klara tankar. Det här är några insikter och iakttagelser som ger upphov till tankar om turism
Tankar om turism om Thailand och Vietnam
1. Svenskarna utgör bara en bråkdel av turismen i Thailand (och Vietnam)
Här hemma i Sverige känns det som att ”alla varit i Thailand” och att svenskar där måste utgöra en betydande andel av marknaden för Thailand. Helt betydelselös är den inte men avgörande? Nope. På vissa ställen är svenskarna många men långt ifrån överallt. Det leder mig in till tanke nummer två.
2. Det räcker inte med att ”väst” skärper sig
Med risk för att kategorisera människor i fack. De många baksidorna av turism som jag ibland inte kan förstå hur svenskar och andra från väst, med tillhörande värderingar, kan skapa har delvis fått sig en förklaring. Jag ska inte dra det så långt som att väst-resenärerna inte är en av del av problemet, det är dom på alla sätt men lösningen på problemen med turismen är inte att väst sköter sig bättre. Den inhemska och övriga asiatiska turismen måste också ”förbättra sig”. Den största andelen som köper sex i Thailand är inte de utländska turisterna. Det är Thailändarna själva. Det stora utbudet av odjurvänlig djurturism som finns för att det efterfrågas av dels av väst men framför allt av asiater.
3. Många från samma land – vad gör det med en destination?
Det här har jag klurat på tidigare. Hur t.ex. Kina och Rysslands närvaro i Thailand och Vietnam, dels som investerare men också som stor andel av turisterna påverkar destinationerna. Hur anpassas utbudet, maten och stämningen utifrån vilka turister som finns på en destination om det är många från samma land eller kultur?
Några fler tankar om detta har jag skrivit om här
4. Det förgyllda och ensliga resort-livet
Längs stora områden vid kusterna, både i Da Nang/Nha Trang i Vietnam och Hua Hin i Thailand tornar de upp sig på rad en efter en. De stora resortkomplexen med den ena mer flådiga entr’en än den andra. Alla ganska lika uppbyggt. En strandremsa som bara deras kunder får tillgång till, en stor pampig huvudbyggnad och långa rader av hotellrum. I mitten finns en park eller poolområde som alla samlas kring om dagarna. En del områden är omgärdade av stängsel eller murar. Maximal avskrämning. Det blir en form av turism som bygger på ett resortområde och ytterst lite av det lokala och kulturellt unika.
5. Utländsk investering, ett nödvändigt ont. Eller?
Jag har många gånger ondgjort mig över utländska investeringar som suger ut resurser ur länderna de verkar i. Hotell som byggs upp där länderna och lokalbefolkningen inte kan ta del av vinster. På senare år ser jag så mycket mer nyanserat på den frågan. Vad är alternativet? Utländskt kapital möjliggör också utveckling som annars inte skulle skett och därmed skulle inte arbetstillfällen för lokalbefolkningen möjliggjorts. En grådassig fråga, långt ifrån svart och vit eller enkel för den delen.
Det som skulle behövas är en bättre maktbalans. Där ”svaga” länder inte blir beroende av ”starka” länders investeringar som i själva verket utmynnar i en beroendeställning de aldrig kan komma ur.
6. Så mycket som är påbörjat och ofärdigt
Det har varit sorligt att passera alla ofärdiga byggprojekt. Det är lätt att tro att alla är kopplade till Covid-19 men det verkar bara vara ytterligare en orsak till att projekt stannar av. Investeringar som tar slut eller drar sig ur, byråkrati och korruption som försvårar att fullfölja eller bara att något stannar av men inte kommer igång igen. Det är så otroligt mycket outnyttjade resurser som är förbrukade och uppbundna i dessa stora betongbyggnader skapade av människor till ingen nytta. Så mycket potential som inte kan bli få blomma.
7. Djurturismen – långt ifrån utdöende
I många av de taxis som vi åkte satt reklam för olika utflykter som fanns att göra. Åtta av tio inkluderade djur på något sätt. Klappa tigrar, vattna elefanter, se på krokodilshower. Tuppfäktning, galopperande hästar på stranden och apor att gulla med. Det är verkligen en industri som är långt ifrån på väg att dö ut så länge vi turister väljer dessa aktiviteter. Jag trodde vi ”kommit längre” men tydligen inte.
Som jag sagt många gånger förr, den här typen av reflektioner och tankar om turism är min största behållning med att resa. Att se, uppleva och förstå mer av världen.
Här finns fler inlägg på temat turismindustrin och här är alla inlägg från vår långresa 2022-2023. (som tankarna till detta inlägg uppkom under).