Travel high och fem stunder när jag var reseberusad

Travel high. Hög på resor. Reseberusad. Exalterat lyckorus. En relativt sällsynt känslan och just därför desto mer eftertraktad. Reseberusning infinner sig oftast när jag inte alls förväntar mig det. Jag blir travel high-överraskad. Kanske en del av charmen.

Jag brukar beskriva det som eufori. Den där känslan av att vara oövervinnerlig. Att vara på precis rätt plats vid precis rätt tillfälle i sitt rätta element. Det spritter i hela kroppen och serotoninnivåerna skjuter i höjden. Belöningscentrat går på högvarv och lycka är den mest framträdande känslan. Att bara älska livet. Här, nu, för alltid.

Att vara Travel high

Att bli berusad, av livet, sex, droger eller något annat får oss att vilja ha mer. Vi vill tillbaka till den där känslan. Det är bland annat det som skapar beroendet så det gäller att se till att bli beroende av något som är relativt ofarligt. Livet och resor låter som bra grejer att vara berusad (med risk för beroende) av om ni frågar mig.

Jag har varit travelhigh fler gånger och jag vet att det är den tiopoängaren jag önskar mig när jag reser. Utelämnad åt slumpen. Har aldrig i förväg kunnat förutspå när ruset ska komma. Kanske är detta till och med en stor anledning till att jag reser. Att söka men inte veta. Det är som ett beroende som växer sig starkare ju mer jag får. Men så nyckfullt, en tripp är ingen garanterad tripp, om jag säger så. Men när den väl kommer, oh så skön, alltid en äkta berusning skapad av upplevelsen.

Fem Travel high-moments

Här är några av mina riktigt tydliga travel high stunder. Jag hittar faktiskt ingen gemensam nämnare, gör du?

1. Roadtrip med Erik, västkusten i USA 2015

Vi har precis blivit tillsammans (kan ha bidragit till berusningen) och Erik drog till USA i två månader. Jag åker på snabbvisit och hälsar på. Vi roadtrippar genom ett naturreservat. Oändliga utsikter. Genom skogar. Träd som står massiva och spikraka på båda sidorna om oss. Vägen tycks aldrig ta slut. Vi lyssnar på Alanis Morissette. Sjunger för full hals fast vi bara känt varandra i ett par månader. Det bådar gott för framtiden.

⇒ Läs mer här: Highway one

2. Solnedgång saltöknen, Bolivia 2016

Mina fötter håller på att förfrysa, jag har bränt sönder min näsa och mina läppar och mina ögon rinner efter att ha varit omgiven av bara vitt och stekande sol en hel dag. Det spelar ingen roll. Jag är hög. Fullkomligt golvad av upplevelsen, chansen, möjligheten. Att få se världen spegla sig i sig själv, där allt flyter ihop. En magisk solnedgång som jag inte ens trodde fanns. Jag skuttar omkring. Kan bokstavligt talat inte få nog. Vill aldrig åka därifrån. Inte ens när solen gått ned.

⇒ Läs mer här: Solnedgång i saltöknen, Bolivia

3. Tusen sandkorn i Sossusvlei, Namibia 2017

Jag gjorde som jag brukar. Hade gjort aningen för lite research och tänker att google maps är svaret på allt och att det lär visa sig när vi kommer fram. I min iver att hinna uppleva innan solen blev för varm knatar vi på. Jag är fast besluten om vart vi ska utan att riktigt veta. Vi får inte alls det jag trodde men istället är vi helt ensamma på en sanddyn med makalösa vidder och inte en människa som stör i mina bilder. High five!

⇒ Läs mer här: Sossusvlei i Namibia – dålig research gav oersättlig stund

4. Väg A2 mot Bled, Slovenien 2017

Jag är inne på min sista roadtripvecka på Balkan. Passerar gränskontrollen på rekordtid, fem minuter, kommer in på riktigt stora vägar när himlen öppnar sig. Det vräker ned. Blixtarna slår ned i horisonten framför mig. Tryggaste platsen är i fordon på gummidäck. Jag maxar volymen i bilen. Stiftelsen öser på. Jag kör fort. Känner mig så där riktigt levande. Kraftfull. Efter 16 dagar i bil känner jag äntligen att jag äger hela världen och kan klara precis vilken utmaning som helst.

⇒ Läs mer här: Eufori, lyckorus och jag älskar att köra bil (!)

5. Ensam i Accra, Ghana 2018

Ghana tar mig med storm. Jag går, ser mig om. Andas in, smakar, lyssnar, känner. Super in staden och blir överfull av intryck. Fångar referenspunkter som är en av de största anledningarna till att jag reser. Samla minnen på näthinnan som av någon anledning känns lite mer värdefulla när jag vet att det är ytterst få i min omgivning som sett samma saker som jag.

⇒ Läs mer här: Ankomst Accra – ett försök att förmedla tusen intryck

Känner du igen dig? Har du varit reseberusad någon gång? Har du hittat någon gemensam nämnare för när travel high-tillståndet har tagit dig med storm?