Kritiserad för att inte göra alla rätt. Uppmuntrad för att försöka. Några som lever nollutsläppliv eller många som sänker lite hela tiden. Vad behöver vi?
Från september förra året har jag ett bloggutkast som aldrig blev mer än en rubrik och två meningar. Det lyder: ”Att aldrig vara bra nog. Förödande för många. Totalt dimotiverande.” Nu ett drygt år senare kan jag plocka upp den tanken som ständigt ligger och gnager hos mig, att aldrig vara bra nog (när det kommer till mina utsläpp, inte i livet i stort), tack vara en förlösande reel på instagram.
Husguden Sara Wimmercranz har talat
Sara Wimmercranz har blivit lite av en husgud för mig. Så himla genomvettig på så fort hon tänker högt och det gör hon ju ganska ofta i sina sociala kanaler. Den här hösten har jag fått dille på Draknästet (folk med företagsidéer pitchar för investerar i SVT) och Sara Wimmercranz är en av investerarna och den med utmärkande hållbarhetsprofil framför allt kring miljö. Sedan dess följer jag henne på instagram och för någon dag sedan lade hon ut den här reelen.
Sammanfattat säger hon så här (men se reelen, den är bättre): Jag har varit på ett event om influencers makt, gemensamt för flera var att de inte vågar berätta om det hållbara de gör för att de får hat för att de inte gör alla rätt. Vi måste sluta skamma de som försöker göra bra saker. Vi behöver inte perfektion, vi behöver utveckling. Rikta kritiken mot lagstiftarna och mot fossilföretagen, de som bara gör dåliga saker. Varje gång vi kritiserar någon för att inte göra alla rätt, hindrar vi andra från att våga ta steget.
Besöksnäring och resebransch som försöker
Det Wimmercranz pekar på gäller inte bara individer utan i högsta grad även företag.
Jag vet en skidanläggning som valde att delta i Earth hour genom att släcka belysningen i backen men kommunicerade inte om det eftersom de skulle få så mycket skit i sina digitala kanaler för allt omiljövänligt de gör, som att ha snökanoner t.ex. Så de släckte sina lampor, berättade det inte och inspirerade därmed ingen annan skidbacke att haka på.
Effekten: Känsla av att det går långsamt med att minska utsläppen, att för få bryr sig, att det inte händer något i branschen, att ingen anstränger sig. Fast det finns massor med engagemang men när resurserna de får lägga på att möta kritiken (såklart ibland rättfärdigad) hindrar utveckling, då har det slagit fel och kritiken gör mer skada än nytta. Det här är bara ett exempel, det finns fler.
Att aldrig vara bra nog
Tillbaka till känslan av att aldrig vara god nog. Jag vet inte om jag kommer behöva bära på den känslan hela mitt liv så länge jag flyger. I smått och stort försöker jag minska de utsläpp jag bidrar till. Sedan flera år har jag med ytterst få undantag uteslutit rött kött i min kost. Jag köper sällan kläder. Nu senast tog det emot att slänga ett av barens pyjamasar trots att jag källsorterade den. Kanske kan den ändå användas lite till av något annat barn? 90 procent av barnens kläder är begagnat. Min rouge ligger i en plastburk efter att jag tappade den i backen. Använder det som finns istället för att köpa nytt. Jag undviker in i det längsta att flyga inrikes. De fonder jag sparar i är väl utvalda och de flesta har en uttalad hållbarhetsinriktning. Vi kör en liten hybridbil och när årstiden tillåter tar vi el-lådcykeln med barnen så ofta vi kan. Vi har investerat i solceller. Kanske viktigast av allt: Jag har valt att rösta på ett parti som står för en annan klimatpolitik än regeringen/SD:s pinsamma dravel.
Ändå så känns det som att inget jag gör spelar någon roll så länge jag flyger. Jag vet att jag förbrukar mer än det jordklot som finns oss givet men jag anstränger mig varje dag för att minska mina utsläpp. Ibland är effekten försummande liten (t.ex. spara rouge i en burk), ibland långt mycket mer effektiv än om jag avstår flyget (t.ex. välja klimatvänliga politiker).
Jag radar inte upp alla insatser jag säger för att skryta. Det är inte för att någon annan ska känna sig sämre. Det är inte heller för att rättfärdiga mina andra utsläpp. Det är för att visa att jag är en av alla de som har utvecklats och behöver utvecklas mer (som alla andra). Jag kan inte vara perfekt. Jag vill inte det. Jag tror inte på den världen. Jag är en av de som tar några steg varje år för att minska mina utsläpp. Vi behöver alla göra det och då måste vi alla vara uppmuntrade att göra de steg vi själva vill och kan ta.
Vad min bok Resenärens makt handlar om
Det Sara Wimmercranz pratar om sammanfattar min filosofi på pricken och det är ju precis det jag skrivit en bok om. En bok som försöker nå de där som vill göra mer medvetna val, som vill resa mer hållbart. Som vill reflektera och utvecklas. Min bok är inte skriven för de fem procent mest miljöengagerade personer som valt att inte flyga, de som strävar efter ett nollutsläppliv som Sara pratar om. Även om jag förstår att det är lätt att anta att det är målgrupper för en bok ”som handlar om hållbar turism”. Boken är skriven för den som vill utveckla sig.
Flyget är stora utsläpp men den nalkande julen är så mycket värre och även där försöker jag hålla nere mina utsläpp. Och ja, jag vet att vi måste minska både på flyg och på konsumtion. Att de inte ska ställas mot varandra. Allt måste minska. Alla måste minska. Det är ju det som är hela Sars poäng. Men jag är inte där än där jag vill ge upp flygandet. Och kommer kanske aldrig tycka att sluta flyga som rätt svar för en bättre värld.
Men oavsett om jag flyger eller inte så behöver jag, precis som alla andra, bli motiverad att minska utsläpp. Det måste uppmuntras att försöka. Att kritisera den som inte gör alla rätt innebär att vi hindrar andra från att våga och därmed bidrar den som skammar och kritiserar till att utsläppen ökar som Sara Wimmercranz så bestämt avslutar.
Tack Sara!
Tankar på det?
One thought on “”Vi behöver inte perfektion, vi behöver utveckling” sa Sara Wimmercranz”