Tvåbarnschock var den ett faktum eller uteblev den? Det här är min beskrivning av livet som tvåbarnsförälder det första månaderna.
Med Elton skrev jag kvartalsvisa inlägg där jag reflekterade över livet som förälder och vad som kretsade i huvudet där och då. Väldigt intressant att se tillbaka på så nu har jag gjort något liknande för första kvartalet som tvåbarnsföräldrar.
Jag är i en tvåbarnsomställning – ingen tvåbarnschock
Tvåbarnschocken pratas det om även om jag inte riktigt vet vad folk lägger i begreppet. Chock är ett starkt ord och så ”illa” upplever jag det absolut inte. Den andra nedkomsten innebär snarare en rejäl omställning som jag inte riktigt kunnat föreställa mig. Nu befinner jag mig därför i en tvåbarnsomställning.
Grovt kan detta kvartal som tvåbarnsförälder delas in i tre ungefär lika stora delar.
Månad 1: Landa – Komma hem och bara vara. Erik var mycket med Elton och jag ägnade nästan all tid åt att få matningen att fungera. Jag var trött och lite som en zombi som åkte bergodalbana.
Månad 2: Panik – Kraftfull anspänning och stress över att vara själv med båda och finna former för nya vardagslivet. Detta sammanföll med en del VAB som förvärrade avsevärt.
Månad 3: Framsteg – En känsla av att det blir lite lättare dag för dag. Elton var på förskola alla dagar vilket i princip är hela skillnaden, samt lite nya skills.
Skillnad mellan ett och två barn
Jag tror det råder olika uppfattningar om den stora förändringen i livet sker vid ett, två, tre eller fler barn. Helt ärligt, och det här är säkert en efterhandskonstruktion, så kommer jag inte ihåg någon särskild omfattande omställning med det första barnet. Jag jobbade någon dag i vecka redan efter två-tre månader. Han fick hänga på det jag kände för att göra och jag upplevde aldrig att det var särskilt svårt. Jag fann övergången till att gå från fru till förälder relativt enkel i relationen. Omställningen kom helt enkelt nu, med två barn.
Våra förutsättningar mellan första och andra barnet skiljer sig åt ordentligt. Med första barnet var jag och Erik hemma båda två under de första två månaderna. (Ett av våra bästa beslut ever) Nu är jag själv med en av dem stora delar av dygnet och ensam med två ett par-tre timmar varje dag. Och jag har det inte på långa vägar tyngre än någon annan med två små barn och förundras över att det faktiskt går att få ihop för både mig och andra.
Livet med det första barnet innebar 16-17 timmars vaken tid där jag hade två fokus. Han och mig. Nu har jag sex timmar under dagen och ett par timmar kvällstid för motsvarande, resterande är lilla-familje-livet för hela slanten. Vår minst får betydligt mindre uppmärksamhet och närhet än vad den första fick. Samtidigt som den äldre fick alldeles för lite av mig de första veckorna.
En eftermiddag sysselsatte han sig själv med att plocka fläderbär 
En kväll bakade vi äppelpaj med valfri mängd solroskärnor
Anspänning – en del av tvåbarnsomställningen
Omställningen innebär att hitta former för hur vi ska ordna upp hemmalivet där jag inte kan lämna syskonen tillsammans ensamma en endaste sekund pga Eltons oberäknelighet och ibland hårdhänthet med lillebror.
Det är en omställning som kräver att jag anpassar mig efter den anspänning det innebär att ofta ha ansvar för två. Att hela tiden behöva göra avvägningar. Lämna den minsta utanför förskolan i vagnen eller ta med honom in på förskolan med alla dess virus och andra människor. Att sitta och amma, äntligen fått till ett bra grepp och samtidigt fundera på om det finns något olämpligt på någon köksbänk som den äldre kan få tag i.
I anspänningen tror jag också att det finns en viss portion av min prestationspersonlighet. I den ingår att Elton inte ska kolla för mycket på tv, inte ha för mycket napp, inte bara vara utan även utvecklas av att umgås med mig och lillebror osv. Det där vet jag i teorin är något jag inte borde lägga någon större vikt vid men jag kommer nog inte ifrån att jag ändå hela tiden har ambitioner med saker och ting.
Anspänningen var värre i början/mitten av kvartalet. Antingen har jag vant mig vid anspänningen eller så har jag hittat strategier för att underlätta för mig. Har fått en hel drös med tips och tankar från folk – åter igen, stort tack för det!
Ett kvartal av utveckling
Jag tycker egentligen att det allra viktigaste i tider av reflektion är att fokusera på utveckling. Se i vilka delar det skett förändring och vart utveckling skulle kunna ske framöver. Det här är några exempel
Saker jag ändå bemästrat under dessa tre månader
- Min egen sömn – det löste sig med tiden i och med mindre fokus på mat.
- Ta hand om båda själv på morgonen om det behövs. Kändes helt oöverstigligt i början.
- Underhålla den andra på eftermiddagarna efter förskola innan middag. Kreativiteten har fått öva upp sig.
- Få till träning på den tid som finns.
- Hålla blogg och andra projekt up and running.
- Äta ordentligt med lunch och middag tack vare matkassar.
- Resa med bil eller kollektivt med båda barnen själv
- Delvis kapitulera inför att planering och kontroll inte löser allt.
- Hitta ett lugn i att tänka att varje minut ska bli så bekväm som möjligt även om det är långt ifrån fridfullt
Saker jag inte riktigt fått kläm på än med livet med två barn
- Undvika att de väcker varandra när jag är själv med dem när den ena är ledsen.
- Mata det lilla barnet utan att TV:n är påslagen i bakgrunden eller att den äldre sitter med min mobil.
- Lämna dem ensamma men under uppsikt så att jag t.ex. kan laga mat.
- Sova avslappnat de nätter jag är själv med båda.
- Samsova med min man och åter bli lite mer fru än förälder.
- Resa längre sträckor med båda själv.
En del av att reflektera är att bli speglad av andra så dela gärna med dig av dina tankar när du läser detta.
Här finns alla tidigare kvartalsreflektioner och inlägg om föräldraskap
