Blogg

Tid blir så tydligt med små barn. Vi har gjort vårt första år som föräldrar och konstaterade att ”vi gjort det bra” när vi reflekterade över år ett som föräldrar.

Idag är det fars dag och i förrgår firade vi att vi varit föräldrar i ett år, 366 dagar för att vara exakt. Jag är lyckligt lottad som fått göra detta ihop med Erik, vilket år vi haft!

För lite drygt ett år sedan hade gått några dagar med tilltagande sammandragningar, förvärkar (fast det fattade jag inte då) och bitvis tuff smärta. Jag knaprade i mig två smärtstillande tabletter och staplade mig till jobbet fast besluten om att genomföra årets sista viktiga möte innan föräldraledighet. Mentalt var det fyra-fem veckor kvar till förlossning. Jag räknade iskallt med att som förstföderska gå över tiden men dagen därpå åkte vi in och 14 timmar senare kl 23.40 den sjätte november föddes han 2,5 veckor före beräknat datum.

Första året som föräldrar

Vilket år det har varit! Min föreställning om att jag skulle skaffa mig en tight mammagrupp inföll inte alls. Jag kände inte att jag hade så mycket gemensamt med dem. En rädsla för att tappa bort mig själv fick mig att hålla hårt i jobbet och andra delar av mitt liv och att gå in i någon mammabubbla vet jag inte om jag nånsin gjorde. Corona drog fram och att hänga på öppna förskolan var varken passande eller möjligt. Flera faktorer har alltid gjort att mitt första år som förälder inte riktigt varit som jag väntat mig.

Oavsett dessa omständigheter har året framför allt varit ett år av att se en liten människa växa och en stor glädje för varje ny färdighet och förmåga som förvärvas. Gripa, leende, rulla runt, de enstaviga ljuden, härma rörelser, klappa händer, resa sig och så vidare. Några av de absolut finaste stunderna är när han sover och är orolig och det räcker med att hålla hans hand för att han ska komma till ro. Det är så coolt att närhet kan betyda så mycket.

Reflektion är nyckeln till utveckling

Hur jag har tänkt och känt under året har jag dokumenterat både i min egen femårsdagbok och i den jag köpte till Elton. Jag ville inte att hans utveckling skulle ta över mina egna tankar. Men jag har också skrivit kvartalsvisa blogginlägg på olika teman. Jag är så glad för dessa. De sammanfattar hur jag resonerade där och då och är roligt att se tillbaka på.

Att reflektera är en av de den här bloggens grundpelare. En drivkraft i sig, ett medel för att utvecklas som person, grunden i att skapa förändring. Att reflektera påminner mig om hur tankar har förändrats, hur jag omvärderat, insett och omprövat.

De senaste reflektionerna

Nu när det gått ett år så har några nya tankar formulerats så precis som de tidigare kvartalsinläggen har jag samlat ihop dem.

Varför alla är så stolta

När vår lilla bebis kom till världen var det flera som sa ”åh va stolta ni ska vara”. Själv kände jag ett antal känslor men absolut ingen stolthet. Med tiden har jag gissat mig till att andra har överfört sin stolthet som de känner över sina egna barn och bara antagit att jag känt detsamma. Ett år senare känner jag en stor stolthet och jag kan bara föreställa mig att det kommer växa från år till år. Ett tips för folk, och mig själv, för framtiden är att inte överföra sina egna känslor på andra och anta att andra känner som en själv har gjort.

Varför man firar bebisars ettårsdag

En bebis fattar noll så varför fira att hen levt ett år? Jag har tänkt att det är mer rimligt att fira att föräldrarna klarat det första året som föräldrar. Så har vi gjort. Inget kalas och inga paket från oss. Våra ursprungsfamiljer har varit här på fika men that’s it. Däremot har jag och Erik firat varandra för ett väl genomfört första år som föräldrar. Oväntat många har dock grattas oss lika mycket som honom, kanske har min syn på ettårsfödelsedagar skinit igenom…

Hur det känns att vara kär i ett barn

Kanske något snett formulerat men det är verkligen så jag känner. Vill pussa på hela tiden, tycker att minsta lilla vink eller utveckling är spännande. Älska att se hur vår kommunikation utvecklas. Ibland upplever jag att jag kan få mitt närhetsbehov av Elton istället för Erik. Det är mysigt med dubbelt upp men för mig är det viktigt att upprätthålla behovet av gos på båda fronterna.

Varför folk lägger så stor vikt vid syskon

Jag har aldrig förstått varför de som ska få sitt andra barn, ofta i sociala medier, lägger fokus på att det ska bli ett syskon. Jag har tänkt att det väl ju blir en egen person och att fokus borde vara att paret väntas bli föräldrar en andra gång. Tills nu. När jag tänker på hur fint det vore att Elton skulle få växa upp ihop med ett syskon. Hur glad jag är för mina syskon, hur alla personer är en del av en familj snarare än enskilda individer. Bara att inse att tankarna kan ändras.

Blir det något syskon?

På tal om syskon känns det bra att beröra detta ämne. Efter att vi gått ut med det tog tid för oss att bli gravida har jag förstått hur tufft många haft det med barn nr två. Förväntan om att alla vill ha ett syskon, förväntan om det ska vara lätt och komma på beställning, uppfattningen om att det inte skulle vara känsligt att fråga om eftersom ”de ju uppenbarligen kan få barn”.

Eftersom vi varit öppna med att Elton blev till via IVF känns det så himla befriande att kunna säga så här: Vi vill gärna ge Elton ett syskon men vi har ingen aning om det kommer vara möjligt, hur lång tid det eventuellt kommer ta och vad vi är beredda att göra för att det ska bli så. Det är oerhört skönt att veta att vi kan ge det svaret och nu prata om det helt öppet istället för att vara beredd på frågor och fundera på om andra funderar på hur vi tänker kring barn.

Om det blir ett syskon kommer tiden utvisa och blir det inte fler barn så är det så och då är jag obeskrivligt tacksam för att vi har Elton i vår familj.

Tidigare ”kvartalsinlägg”

• Fem föräldratankar och reflektioner 99 dagar in
• Att börja älska mitt barn, ett halvår av anknytning
• Förälder i tre kvart. Det svåra (och lätta) med att vara förälder

Här finns alla inlägg på temat föräldraskap och inlägg om mitt första kära barn finns under taggen Vismer nr 3