Blogg

Nu har vi svaret på frågan hur får vi resa i sommar. Plötsligt känns det som att jag åter fått tillgång till hela vårt land och en del av min frihet som medborgare tillbaka.

Jag har precis sett regerings presskonferens och vill dela med mig av en kort reflektion om hur corona gjort mycket saker relativa.

Jag gissar att det är fler än jag som väntat spänt på när vi tillslut skulle kunna andas ut och få veta om vi skulle kunna se fram emot en sommar med mer eller mindre resor. Jag har lyckats ta det för givet vid det här laget så hade beskedet varit att vi fortsatt ska hålla oss till förflyttning om max två timmar så hade jag känt mig ganska uppgiven. Jag längtar efter hemhem och Västerbotten och att mitt barn ska få umgås med sina morföräldrar och tvärtom.

Hur får vi resa i sommar?

Sammanfattningsvis gäller följande för resor i sommar: Från 13:e juni kan symptomfria personer resa i Sverige men med fortsatta restriktioner kring social distansering, trängsel, sammankomster osv. Försiktighet är ledordet och alla måste ta ansvar.

På presskonferensen upprepade de många gånger att det inte är resandet i sig som är det problematiska utan hur vi agerar på både hemmaplan, under resan och på våra tillfälliga orter vi besöker.

Om utländska turister, reser utomlands och alla restriktioner som kommer gälla för campingar, gallerier och badplatser återstår att se. Vissa besöksnäringar kan äntligen andas ut och planera för öppning, medan andra fortsatt kommer behöva hålla stängt. Naturen långt från hemadressen är åter tillgänglig och vi kan träffa våra vänner och släkt som vi längtat efter i månader.

Allt är verkligen relativt

Jag syftar inte på godtyckliga riktlinjer, jag tycker faktiskt både FHM och regering varit tydliga rakt igenom. Jag syftar på hur glädjande det känns att vi får resa inom Sverige i sommar trots restriktioner. Tänk så mycket lättare det är att få lättnader från ett hårt läge än tvärtom. Trängsel och social distansering känns som en lätt begränsning att ta när vi får förflytta oss, får träffas, får uppleva.

Jag tror upplevelsen kommer bli motsvarande om vi t.ex. kommer kunna resa till Europa och Asien men inte Nord- och Sydamerika. Det skulle kännas som att världen öppnar upp sig enormt, att utbudet är stort. Hade vi gått från full frihet till att inte kunna åka till USA hade det känts begränsat, nu känns det istället som en frihet att kunna resa i Europa.

Tänk om viruset börjat härjat i maj och hela sommaren skulle behöva ställas in (eller om). Det hade skapat så mycket besvikelse. Eller om utbrottet inte blivit så stort men vi behövt ställa om alla våra planer till det sämre. Nu blir det istället en stor bonus.

Ta saker för givet

Det här hänger ihop med att ta saker för givet. Om vi inte skulle göra det skulle förändringar inte kännas lika jobbigt. Jag vill leva i en värld där jag tar saker för givet samtidigt som jag också vill vara tacksam. Tricket är att uppskatta de värden i livet som finns och samtidigt kunna räkna med att de finns istället för att ständigt gå omkring med en oro eller vetskap om att det kan ryckas från en.

Men att ta saker för givet har också en baksida i form av krossade eller fråntagna förväntningar. Jag är inte jättebra på att hantera det i alla lägen men jag övar. Jag blir hellre besviken än att ständigt ha beredskap för att saker inte blir av.

Kanske blir vi lite mer ödmjuka inför att vi inte kan ha tillgång till hela världen. Jag ser det nästan som min rättighet och jag inser att jag med den inställningen gått för långt.

Är det någon som upplevt en baksida med att ta något för givet som inte hade kunnat motverkas av tacksamhet och att uppmärksamma det en har?

Jag kokar över av åsikter så nu måste de plitas ned och basuneras ut. Allt tycks koka ned till två saker. Behovet av förebyggande arbete och politiskt ledarskap.

När det behövs så finns det pengar…

Coronakrisen visar att det finns så mycket pengar i våra lador att vi inte ens kan föreställa oss det. 95 miljarder finns för att effektuera beslutet om korttidspermitteringen. En av många åtgärder i mångmiljardklassen. Astronomiska summor som bedöms vara värt det, eftersom arbetslöshet och att bygga upp företag och verksamheter igen skulle kosta mer. Jag ifrågasätter inte om det är värt det. Det är en tydlig förebyggande insats för att skadan kostar mer.

Slutsats jag drar av det: När det behövs så finns pengarna. När våra politiker bedömer att krisen och skadan är tillräckligt omfattande då har staten pengar att langa fram.

…men inte till alla kriser

Men det gäller inte alla kriser. Andra kriser som det uppenbarligen inte bedöms finnas förebyggande medel till är:

Machokulturen

Vad är ett liv värt när det kommer till att sälja sex? När ska vi satsa de pengar som behövs för att svenska män ska sluta bete sig som oempatiska svin? Vi kommer bara dit på ett enda sätt: Det krävs förebyggande arbete. Vi måste bryta beteenden i hela skalan, från orimlig kommentar till våldtäkt. Prata, utbilda, fånga upp, låsa in.

Missbruket

Bara alkoholmissbruket kostar 66 miljarder varje år. Tänk om vi skulle satsa motsvarande summa på förebyggande arbete. Då skulle vi kunna spara in 50 miljarder per år eller så. Sen kan vi ta narkotikamissbruket och diverse andra substanser.

Integration

Under flyktingvågen 2015 fanns det inte heller pengar. Så vi fick stänga våra gränser. Tänk om vi satsat motsvarande summa (95 miljarder eller så) under tiden då människor behövde oss som allra mest. Det som inte ens hade varit pengar som bara ska hålla ett skepp flytande (som alla krispaket i Corona) utan som dessutom skull vara en investering i svensk ekonomi och arbetskraft för flera år framöver. Förutom alla människoliv. Tänk om vi satt in alla de förebyggande insatser som behövs för att skapa integration. Tänk allt utanförskap vi kunnat bygga bort, alla skjutningar vi kunnat undvika.

Visa lite jävla politiskt ledarskap

Det skar i mig när Sverige stängde gränserna under flyktingvågen 2015. Hur den statsministerkandidat som jag valt att backa totalvände och tappade bort allt vad solidaritet heter. Nu står vi här i en annan kris och retoriken är en annan. Tillsammans. Vi ska hjälpas åt. Alla måste ta sitt ansvar. Alla måste göra uppoffringar för att skydda andra. Vi måste hålla i och hålla ut. Anpassa oss och vara solidariska.

Löfven gör en storartad insats just nu med att visa politiskt ledarskap. Han går före, peppar oss att orka lite till. Får oss alla att vara lite mer förstående, empatiska, givmilda, flexibla. Det finns näst intill oändligt med pengar och vi svenskar visar prov på att kunna anpassa och hjälpas åt. Tänk om vi sett motsvarande politiskt ledarskap under flyktingvågen. Eller kring jämställdhet. Visst fördöms det och det kanske tas några symboliska beslut men när ska vi få riktigt politiskt ledarskap inom jämställdhet? När ändrar vi straffskalan så att det anses vara värre att köpa en annan människas kropp än att begå random ekonomiskt brott. Det är så jävla skevt.

Plocka jordgubbar – för tungt arbete för svenskar

Från det ena till det andra. På ett nyhetsinslag för några veckor sedan handlade det om att svenska jordbruk riskerar att inte kunna ta vara på sin skörd (jordgubbar i det fallet) för att den europeiska arbetskraften som brukar komma till Sverige kanske inte kan det pga Corona. Lönen var 120 kr i timmen med kollektivavtal och lantbrukaren sa att jobbet var för tungt för att många svenskar skulle vara villig att ta det.

Samtidigt har vi hur många permitterade, varslade och uppsagda människor som helst i Sverige. Arbetsmarknadsministern var osäker på om vi skulle kunna kräva att dessa tar jobb som jordgubbsplockare i sommar. Jag fattar att det är ett tungt jobb och att den som jobbat i en hotellreception inte är så sugen på att krypa på knäna i jord. Men det är inte läge att vara kräsen nu. Tänk om sjukvårdspersonalen skulle klagat eller vägrat. För att det är tungt. Ja, i en kris är det tungt och då kan vem som helst behöva plocka jordgubbar om det är det landet behöver. Även vi svenskar. Skevt igen och människovärdet så uppenbart olika.

Nä, det här håller inte

I tider av kris måste vi hjälpas åt. Vi har en jämställdhetskris när var tionde svensk man köpt sex. När vart femte barn växer upp i en familj där alkoholkonsumtionen riskerar att skada deras eller föräldrarnas hälsa. När människor i miljontals sitter fast i Turkiet. Det är alla kriser som borde fått pengar motsvarande de åtgärder som tagits under Corona.

Och nej, det finns ju inte oändligt med pengar. Men det är inte ett problem. Poängen med förebyggande arbete är nämligen den att kostnaderna för skadorna är mindre. Samhällskostnaderna för rättsväsendet på temat ojämställdhet är långt mer än vad det skulle kosta att förebygga grovt sammanfattat mäns våld mot kvinnor. Förebyggande arbete betalar alltid tillbaka sig och vi hade därför haft råd att hantera även en Coronakris.

Jag fattar att jag förenklar och att alla mina resonemang inte håller i vartenda påstående. Men jag tror min poäng framgår. Jag önskar att vi hade lika förebyggande politiker när det kommer till integration, missbruk, machokultur, gängbrottslighet. Se och lär, vi svenskar är solidariska, vi kan samla oss. Vi kan tillsammans och nu får det vara nog. Men vi kommer bara lösa det här om våra politiker visar vägen och vi följer efter.