Jag har varit förälder i 99 dagar och har samlat ett gäng av alla tankar jag tänkt. En skildring av min egen samtid i ett stadium jag aldrig mer kommer vara i: Förälder för första gången.
Större förändringar i livet skapar tillfälle för reflektion, oavsett om de är omvälvande förändringar eller något som snarare smyger sig på. Ett av mina bästa sätt för att utvecklas är genom att låta mina tankar flöda fritt, försöka formulera dem och låta dem sjunka in. Det viktigaste av allt är att inte värdera. Inte placera tankarna i fack om bra eller dåliga. Det skiner garanterat igenom att jag känner lite olika för de olika tankarna men även det försöker jag att inte värdera. Bara notera.
Föräldratankar efter tre månader
Det här är fem tematiska tankar om föräldraskapet så här långt.
Den där mammarollen
Har du kommit in i mammarollen? är det många som frågar. Jag tycker det är svårt att svara för jag känner mig inte helt bekväm med att bli kallad mamma. Jag är förälder. Det är så jag ser mig och jag fattar att många tycker det är synonymt och att det obekväma/mitt motstånd ligger inom mig och det är därmed något jag får hantera. Den som ställer frågan vill inget ont utan bara låta mig reflektera kring omställningen det är att få ett barn.
Elton får mer än gärna kalla mig mamma men i alla andras ögon föredrar jag (kan ju ändras med tiden) att ses som förälder. Kanske att jag lägger in ett antagande om att det skulle ligga olika saker i mamma- och papparollen och att jag därför inte trivs med begreppet. Att jag i min strävan efter jämställdhet krampaktigt använder språkets makt för att sudda ut skillnaderna.
Jag undrar också vad det innebär att ha kommit in ”i sin roll”? Att jag insett att jag måste tänka Lilla V före mig själv i alla lägen utom då jag vet att Erik uttryckligen har helansvar? Ja, i så fall kom det efter fem sekunder. Att jag trivs och gillar att identifiera mig som mamma/förälder? Ja, i så fall tog det några dagar eller någon vecka. Att jag för resten av mitt liv kommer älska att vara mamma i första hand? Nej, i så fall tror jag aldrig att jag kommer komma in i mammarollen.
Min oron för bäbisbubblan
En av de sakerna jag var orolig för inför att bli förälder var den så kallade bäbisbubblan. Vad den är och betyder är nog olika för alla men för mig handlade rädslan om att tappa bort allt annat som jag tycker är viktigt för att det skulle överskuggas av ett barn.
För att undvika bubblan har jag väldigt aktivt gjort saker för att säkerställa att ”inte trilla dit”. Jag har t.ex. lyssnat på min politiska podd och fortsatt följa nyheterna, tränat regelbundet utifrån vad kroppen klarar av, rört mig utanför hemmet på egen hand och gjort längre utflykter/resor tillsammans med Erik samt haft kontakt med mitt jobb.
Att jag delvis, om än i mycket mindre skala, haft kontakten med jobbet har gjort att jag upplevt viss stress över att inte vara med i processer och samtal. Resultatet av det tillsammans med att Elton är ett lättsamt barn och min kropp har återhämtat sig väl gör att jag börjat jobba en dag i veckan. Det känns roligt!
Så här i efterhand hade jag kanske på ett sätt velat släppa jobbet helt och ”verkligen ta vara på föräldraledigheten”. Kanske är denna ambivalens en baksida av min strävan av att inte gå in i bäbisbubblan. Då brukar jag påminna mig om vad det var som var allra viktigast för mig. Och det var att kunna behålla flera delar av Linda och inte bara bli mamma-Linda. Nu när den vinsten är vunnen får jag kanske ta baksidorna och bara vara nöjd ändå.
Den älskvärda, makalösa kroppen
Min kropp har rent fysiskt återhämtat sig långt snabbare än vad jag någonsin kunnat drömma om. När jag bokade biljetter till Takida som skulle vara två månader efter födsel bokade jag sittplats för säkerhets skull. Tänk så lite jag visste då om hur snabbt det skulle kunna gå att återhämta sig och hur mycket jag skulle orka.
Att efter drygt två månader både kunnat jogga kortare sträckor och delta på friskispass är helt underbart. Rent visuellt har nog magen gått tillbaka så mycket som jag kan förvänta mig men den är inte tillbaka i sitt ursprungsläge.
Jag har bestämt mig för att det enda jag ska lägga energi på vad gäller min egen kropp är dess funktion och inte alls det estetiska. Det är nog lättare sagt än gjort och jag kommer säkert ändå försöka välja kläder som trollar lite med siluetten. Men det får vara nog med tankar (även om de historiskt inte vara så många) om en önskan om en annan kropp rent utseendemässigt. Få saker kan väl när allt kommer omkring vara mer oviktigt än hur jag ser ut.
Saker jag gillar med att vara förälder
Det finns massor, inte minst interaktionen och känslan av att spela roll i hans liv. Få leenden, höra små ljud formas, trösta när han vill ha närhet. Jag gillar också bäbisgoset mer än vad jag väntat mig. Om jag bara fattat innan att det skulle vara lika härligt som att gosa när jag varit nykär fast på ett helt annat sätt så kanske jag hade kunnat ana vad som väntade. Innan kändes allt så abstrakt och som att alla andra fattat något men inte jag. Fast så kanske det var. Hursom, nu har polletten trillat ned.
En annan sak jag gillar är att följa hans små små utvecklingssteg för varje vecka. Jag skriver i en treårsdagbok om honom och försöker notera nya färdigheter han bemästrar snarare än bara vad vi gjort idag och hur många gånger han vaknade under natten. Jag har sett till att han får en egen och att jag behåller min egen femårsdagbok för att inte min dagbok ska fokusera på honom. Jag är ju fortfarande lika mycket jag även med Lille V i världen.
På senaste BVC-tiden hade han klivit över 5600 gram och därmed dubblat sin vikt på tre månader. Jag ville fira min kropps fantastiska förmåga att göda ett barn. Inför detta faktum är jag dock lite tudelad. Jag lyssnade på en ljudbok som raljerade lite över att göda sitt barn räknas som det finaste och viktigaste en mor kan göra och att det är på de grunderna så ett riktigt gott moderskap bedöms. Det i säg är helt sjuk eftersom en har noll kontroll över vad ens bröst producerar och inte hur bra ens barn är på att ammas. Jag har känt mig som en bra mor som lyckats få upp hans vikt och längd så mycket eftersom han var en pluttis när han föddes men inte fasiken kan jag anses vara en bättre mor än nån annan för att melonerna sprutat och han diggat dom.
Den bästa investeringen i vårt föräldraskap
Det händer ofta att jag och Erik tackar varandra för att han valde att skapa förutsättningar för sig (alltså jobba svinhårt första halvan av hösten) att vara hemma de två första månaderna. Att vi fick den tiden tillsammans. Jag märker det i ”mammagruppen” och när jag jämför oss med andra. Vi har ett enormt försprång i att dela lika. Känna vårt barn, känna ansvar och hjälpas åt. Att jag jobbar en dag i veckan är inga konstigheter, det var till och med Erik som uppmuntrade.
Jag tror visserligen att vi fått ett relativt lätt barn och kanske har vi det just för att vi varit två. Alltid funnits någon att bolla med dagligen, ingen stress över att behöva hantera saker själv. Inga rädslor eller ensamhetskänslor. Kanske har det gett oss en trygghet som han känt. Kanske total efterhandskonstruktion, vad vet jag.
Det här är också en av de viktigaste syftena med att resa till Vietnam för mig. Det är en investering i vår familj och i vårt föräldraskap tillsammans som jag hoppas bygger en oslagbar grund att stå på.
Regelbunden föräldrareflektion?
När jag tänker efter skrivs det här inlägget när det gått drygt ett kvartal sedan han föddes. Vi får se om jag har lika många funderingar att dela med mig av när han blivit ett halvår. Då kanske det blir en Q2 uppföljning :). Om inte annat är det väldigt spännande att gå tillbaka och fundera på vad jag tänkt och känt historiskt så det är nyttigt att sätta mina tankar på pränt.
Vill du hjälpa mig att utvecklas kan du få testa att spegla mig. Alltså reflektera på min reflektion så kan jag jag utvecklas några steg till och kanske komma till helt nya insikter.
Här finns alla inlägg om föräldraskap
