Blogg

Vår IVF-resa, eller kanske ska jag säga min. För det här är berättelsen om vår resa att försöka bli gravid men min upplevelse av det allra tyngsta jag hittills genomlevt i mitt liv.  

Ibland får vi frågan om vi kallar ungen i magen något och då blir svaret spontant nej. Och sen skojar vi lite om att vi kallar hen för projektet. Så ocharmigt. Men det är lite så. Det har varit ett jäkla projekt att bli gravid. För mig själv kallar jag kiddot för Solroskärnan ibland. Lite mer tilltalande, men inte lika rolig som projektet.

Augusti 2019 – Redo att berätta om våra försök att bli gravid

Under hela det här projektet att bli gravid så har jag längtat efter att få blogga om det. När det nu än skulle bli. Och nu när jag ”får/kan”, en månad efter att jag outade att vi väntar barn, så har jag dragit mig lite för det. Kanske lite läskigt, kanske lite väl stort, rätt så väldigt svårt att få ihop någon typ av text.

Det finns något i mig som vill berätta om våra försök att bli gravid. Jag vet att jag vill ha det här nedskrivet för min egen skull och jag vet att det här med att ha svårt att bli gravid och ta hjälp är alldeles för viktiga frågor för mig för att jag ska låta bli.

Jag skriver för att ge ännu fler nyanser av hur det är att kämpa med att bli med barn, vara en motvikt till alla föreställningar om att det går lätt. Bidra till att prata om det vi inte pratar om. Som jag inte pratat om.

Till dig/er som försöker: Fortsätt kämpa!

Vi är tusentals personer från att vara ensamma om att behöva ta hjälp. Det viktigaste budskapet jag tog med mig från vår IVF-syrrorna på kliniken när det var som allra tyngst är ”Alla de som till slut lyckas bli med barn vill att vi ska hälsa till de som kämpar att de inte ska ge upp.” Jag vill säga samma sak. Om du som läser detta är en av de som försöker bli gravid, fortsätt kämpa! Även om vi verkligen inte haft det tuffaste eller svåraste förutsättningarna så har det inte varit lätt och det vill jag dela med mig om.

Ibland när jag tänker tillbaka på det känns det nästa patetiskt. Jag var så övertygad om att det skulle gå lätt. Pumpad från högstadiet att en måste skydda sig. Inte ett ord om att det kan bli svårt att bli gravid. Väldigt få runt mig som hade utmaningar, eller som kanske hade men var öppna med det. De som hade svårt såg jag som undantag. Några av mina vänner var mer ödmjuka inför att bli gravid oavsett om de var dags nu eller långt in i framtiden. Men jag, jag var övertygad om att jag i vanlig ordning hade full makt över mitt eget liv. Och att jag får som jag vill så som det varit nästan uteslutande i mitt 30-åriga liv.

Vår IVF-resa och försöka bli gravid

Det här är en novell, nästan en roman. Men så är det ju också en historia som sträcker sig över mer än två år. Det blir mycket jag och mina känslor. Även om det är vår process och vi som från dag ett gjort det här tillsammans, så har vi känt olika. Det finns inte gemensamma vi-kände-XYZ.

April 2016 – Plan klar in i minsta detalj

När jag och Erik varit tillsammans ett år och var på vår jorden runt resa pratade vi om när vi kan tänkas vilja ha barn. Vi landade i att 2018 var ett bra år och jag har alltid sett framför mig ett vinterbarn och så skulle det bli. I september 2016 tog jag efter åtta år ut spiralen, i maj 2017 började vi försöka, perfekt tajming för att kiddot skulle födas i början av 2018. Så jag planerade mitt liv utifrån det.

När första månadens sänghäng inte lyckades tyckte jag det var lite konstigt. Jag hade ju använt Natural Cycles och vi hade legat enligt konstens alla regler. Månaderna gick och redan då började tvåveckorsintervallerna. Två veckor av pepp ”den här gången går det” och två veckor av oro ”kommer mensen?” och ”fuck den kom”. Sen påt igen med hopp om framtiden. Intervaller är ju påfrestande, så även dessa.

Oktober 2017 – Break down nr ett

I oktober var mensen tio dagar sen och trots två negativa gravtest hade jag svårt att ta in att jag inte var gravid. När mensen var ett faktum var jag ledsen som om det varit ett missfall. Jag hade redan börjat läsa på 1177 om barnets utveckling i vecka 3, 4 och 5. Orimligt beteende så här i efterhand, då levde jag på hoppet. På övertygelsen om att jag nog ändå kände något, att saker var annorlunda.

Så gick månaderna och noll framsteg syntes i sikte. Det gick aldrig så långt att vi hetslåg eller tappade det fina med kärleksakterna vilket jag förstått är vanligt men nog har jag motiverat mig till sex både en och två gånger med att ”this can be it”. Någon gång där gjorde vi en fertilitetsutredning som inte gav några svar annat än ”Allt ser bra ut, det är bara att fortsätta som vanligt.” Skönt att veta att det finns förutsättningar för att lyckas men frustrerande att inte få något mer att gå på. 

Maj 2018 – Vår IVF-resa börjar

På pricken ett år efter att vi börjat ringde jag Linnékliniken efter att jag fått tips om att det skulle vara bäst i Sverige. Det klaffade sig så väl med min mens att vi hann få in en omgång hormonbehandling innan de skulle gå på semester och ha stängt.

Vi gjorde undersökningar, jag blev satta på det korta hormonprogrammet och började ta sprutorna. (Exakt hur dessa behandlingar går till är delvis individuella och allt går mycket pedagogiskt att läsa om på Linnéklinikens hemsida.) Jag tyckte att det var mer förväntansfullt än jobbigt och reagerade inte särskilt negativt på hormonerna. Tacksam för det. Gjorde ägguttag (nål in i slidan genom slidvägg och in i äggblåsorna) och på en skärm kunde vi se hur äggen sögs ut i megaförstoring (så coolt). Eriks spermier hälldes på och sen var det bara att vänta. Och vila. Vi firade med pinnglass.

Två dagar senare ringer de och berättar att de fått ut många ägg, att flera befruktats och utvecklas fint. På dag fem var det återbesök för insättning och det här som skulle gå relativt smärtfritt var en plåga. Fy fan. Min livmodertapp är inte gjord för att vara medgörlig. Det har den aldrig varit och doktorn sa att den barnmorska som fått in en spiral i mig måste varit skicklig. I allt det onda tyckte jag det var ganska skönt att få bekräftat att den smärta jag fått hantera under cellprovtagning, spiralinsättning och diverse gynundersökningar varit värre än för många andra.  

Juni 2018 – Första försöket och misslyckandet

Läkaren sa ”Nu är det de genetiska förutsättningarna som avgör om detta tar sig eller inte, du kan inte göra någonting varken för att öka eller minska dina chanser”. Sen var det bara att vänta. Varenda millimeter av förändring inom mig noterades. Var det en luftbubbla som vandrade genom magen eller en första signal om mensvärk? Kommer jag se blod i trosorna när jag går på toa? Någon dag sen (men svårt att veta vad sen är när en gått på hormonbehandling för första gången) kom mensen på morgonen. Första dagen i Almedalen som ett jävla slag i ansiktet. Otröstlig. Tack och lov var även Erik på jobb i Almedalen. Det var ändå räddningen.

Sen följde några dagar av nedstämdhet, men jag lyckades ändå samla mig. Bröt ihop och kom igen. Jag hade varit precis lika övertygad om att IVF-behandling=barn på första försökte som jag varit om att vi skulle kunna få barn själva utan hjälp. Hård insikt och ännu lite mer maktlös.

Juli 2018 – Nya tag, nya planer, nya strategier

Där och då var jag hälften ledsen för att det inte blev något kiddo och hälften ledsen för att vårt planerade bröllop sommaren därpå därmed skulle vara hotat. Va fan, skulle jag varken få gifta mig eller få barn 2019? Jag som väntat i evigheter på detta. Jag åt mintglass i hamnen i Visby och fick kloka råd av vänner som kom med det briljanta förslaget att det faktiskt går att gifta sig både som gravid och nästan nyförlöst. Fokusera på bröllopet och låt barnet komma när det kommer.

Sommaren gick, jag och Erik hade det i relationen alldeles utmärkt och det svetsade oss ännu mera samman samtidigt som det slet lite på oss. Vi har under en stor del av den här resan haft lite olika tempo. Erik hade kunnat vänta en liten stund till med att börja försöka få barn. Erik hade ställt in sig på att det tar ett år. Erik hade kunnat vänta med att dra igång IVF. Jag ville att allt skulle ske nu, nu, nu. Så jag fick öva på att hejda mig. En annan klok vän sa till mig ”Det är inte värt att sabba en relation för bli med barn. Du får vänta in och chilla lite också.” Så sant som det är sagt. Jag kan leva hela mitt liv utan barn så länge jag får vara med Erik.

September 2018 – Påt igen bara

I september gjorde vi insättning nr två vilket inte heller tog sig. Jag vet inte ens om jag grät över det, hade nog stålsatt mig och distanserat mig lite. Börjat förhålla mig till maktlösheten på ett annat sätt. Sett det fina i livets prövningar och tänkte mellan varven att var sak har sin tid. Att den här prövningen kommer berika mig när den är över. Försökte hitta lugnet i att det finns en mening med att alla mina planer var förstörda. Jag fick ju chans att öva mig på nya förhållningssätt till livet. Mer ödmjuk har jag allt blivit på köpet.

När mensen kom bestämde vi oss för att tidigarelägga bröllopet och kanske var det det som jag levde på då. Att det faktiskt blev ett datum spikat så oavsett om 2019 skulle ge oss ett barn eller inte så skulle jag åtminstone bli gift med världens bästa man.

Under hösten åkte vi till San Francisco och missade en menscykel. På något sätt var det skönt att kliva ur tvåveckorsintervallerna. Inte hoppas och inte vara pepp, och därmed inte vara depp eller orolig. Så kom december och vi gjorde en ny hormonbehandling och jag reagerade inte nämnvärt på hormonerna denna gång heller. Uttag, befruktning, väntan, insättning. Den här gången med bedövning från start och lite mer förberedd på att det skulle göra ont.

December 2018 – Tredje gången gillt?

Dagarna gick, fick halvt mens, gjorde gravtest som var negativt. Var skönt att vara hemhemma hos vänner och familj även om väldigt få visste att jag var mitt i cirkusen. Överlevde de dagarna men började också fundera på om det faktiskt var så att vi kanske inte skulle kunna få biologiska barn. Adoption har alltid varit ett alternativ för mig (då ganska oinsatt i det komplexa med det, lyssna gärna på Madeleine In Hwa Björks sommarprat) och tänkte att barn får vi på ett eller annat sätt. Men jag ville också vara gravid. Jag ville bära barn. Jag ville veta hur det känns att föda.

Jag har en text sparad som så väl beskriver hur jag kände då.

Och om vi nu står där och ska adoptera så ser jag egentligen bara fram emot det i sig. Det jag hatar är processen dit. Ge mig bara ett besked så jag kan tänka om. Orkar inte försöka i fler år för att sedan påbörja en adoptionsprocess. Men om vi nu ska adoptera. Då vill jag ha en tjej från Bolivia om jag får välja. Men mest av allt vill jag bli gravid och få föda vårt barn. Är det så mycket att önska sig här i livet?

Det är verkligen processen i sig som var jobbig. Inte att behöva ta hjälp. Inte att vi skulle behöva adoptera eller lösa det på annat sätt. Utan processen att inte veta, inte få några besked. Ingen kontroll och ingen makt. En evig väntan i känslomässigt kaos i en vardag som då varat i 1,5 år. Jag hade kunnat leva utan barn, hade kunnat vänta i fem år till om någon bara kunnat ge mig några garantier åt om det ena eller det andra.  

Februari 2019 – IVF är en del av vardagen

December var en sorg, i januari var det återhämtning, i februari åkte jag till Gambia och därmed var mars vår nästan chans. Tre embryon i frysen. Ett för mars, ett för april, ett för maj tänkte jag. Sen är det paus och bröllop. Sen måste vi ta ett nytt beslut om vi ska fortsätta med ytterligare en omgång IVF (den sista som landstinget skulle stå för) eller hitta en annan lösning.

Väl på kliniken fick jag veta att de två första embryorna inte klarat upptiningen och jag fick en smärre panikkänsla. Då är det här sista chansen den här omgången tänkte jag för mig själv. Sen fick jag veta att det var ett till kvar i frysen men ändå, lite mer nu eller aldrig kändes det som.

Same same but different

Vid den här insättningen var det några saker som var annorlunda. Jag hade för första gången fått utslag på ägglossningstesten som jag gjort flera gånger tidigare, både när vi försökt på egen hand och under hormonbehandling. Det var en kvinnlig läkare som tidigare inte gjort några uttag eller insättningar på mig. Hon hade fått överlämning om att det kunde vara knepigt att sätta in. Stod framför mig i gynstolen och undersökte med ultraljud, måttade. Hon ville testa utan bedövning och jag hann tänka suck men gav henne en chans.

Hon gjorde sin grej. Tog hjälp av en kollega och så plötsligt säger hon att hon har fri lejd rakt in i livmodern för att föra in sprutan med embryot och jag har aldrig tidigare haft en så ”bekväm” (okej snarare smärtfri) upplevelse av att ligga i en gynstol. Så jag ligger där och andas och chillar. Ler lite för mig själv, nästan njuter av att ligga där. Ser embryot på skärmen som alla gånger förr. Swop så är det inne och på ultraljudet får jag se en prick. Klappat och klart, placerat precis där doktorn hade önskat.

Mars 2019 – Ännu mer evig väntan
Och det kommer ingen mens

Så var det dags för väntan igen, lika jobbigt denna gång. Försöka hitta balansen mellan att låta det vanliga livet löpa på och samtidigt känna att jag varje dag står inför avgörande besked som potentiellt skulle påverka mig för resten av mitt liv.

Det kom ingen mens. Och det är positivt gravtest. Och jag berättar det för Erik och han verkar uppriktigt förvånad. Och jag ringer Linnékliniken och berättar och sköterskan blir tyst en halv sekund och blir så sjukt glad för vår skull. De är så otroligt fina på Linnékliniken. Själv vet jag inte riktigt vad jag känner. Jag gråter inte av lycka. Jag är inte överväldigad av känslor som jag väntat mig. Jag mest bara är. Men lite skönt känns det allt, så här långt har vi ju aldrig kommit tidigare. Uppenbarligen kan det fästa i mig.

En annan form av väntan

Sen är det väntan igen, fram till vecka åtta då vi får komma på tidigt ultraljud för att se om där finns något hjärta som slår. Och det gör det. Då börjar jag nog ändå inse att det här kommer gå vägen. Jag ger min kvinnliga läkare choklad och tackar henne. Frågar henne varför det funkade denna gång, om hon är skickligare än de andra, om det var att jag var utan bedövning eller något annat. Hon hävdar bestämt att det även denna gång berodde på genetiska förutsättningar för just det embryot. Ett lotteri, en slump, en sannolikhet. Inget med skicklighet, kvinnlig list eller att jag varit mer avslappnad. Jag väljer ändå att tro på girlpower för mig själv.

Efter vecka åtta berättade vi för de närmaste och sedan räknade jag dagarna till vecka 12 och sedan vecka 13 då vi gjorde KUB-test och allt såg bra ut. Vi åt glass. Sedan andades jag ut. Då började jag på riktigt ta in att vi skulle bli föräldrar. Det här var i mitten av maj. Tre veckor kvar till bröllop. Sen var det bröllopsresa och ja, det är nog först nu som jag på fullaste allvar börjar känna att det ska bli barn av det här. Jag har varit relativt känslomässigt stabil/avtrubbad/ovanligt lugn sedan vecka 13 men nu när det rör på sig i magen och det syns ordentligt så kommer de lite mer starka och glada känslorna över detta.

Sommaren 2019 – Queen på att vara gravid

Jag har haft en, vad jag uppfattar om jag jämför med det jag hör (vilket ju inte alltid är representativt), lindrig graviditet. Inga kräkningar, viss trötthet i början, lite mindre aptit, inte ont i kroppen. Tränar, sover och lever som vanligt. Måste kissa på natten en extra gång och det kan jag leva med. Jag tänker att jag gjort min kamp så jag bara njuter av att det inte finns några tvåveckorsintervaller i mitt liv och att jag nu både räknar dagarna för att jag vill att projektet ska göra entré och för att jag just nu aldrig vill sluta vara gravid. Jag verkar vara jävligt bra på det.  

Varje dag är jag tacksam för att min kropp mår bra och är stark. För att jag passerat v 24 och att det finns chans att barnet överlever om jag skulle föda nu. För att jag får vara gravid. För att jag kommer få föda. För att vi kommer få ett barn.

Jag har lärt mig så mycket av detta, utvecklats som person, byggt starkare band till Erik. Planerar lika mycket men numer med större utrymme för att saker kan bli annorlunda. Mer gummiband i livet. Går omkring och känner mig som jordens lugnaste människa. Känner noll stress för någonting. Vilken kontrast mot 2017 och 2018.

2019 är verkligen vårt år.

Till dig som läst ända hit

Tack. Tack för att du ville läsa berättelsen mig och alla mina känslor. Vill du sprida eller dela det här inlägget går det fint, halva syftet är ju att det här är något vi ska prata mer om, i stora eller små sällskap.

Vem du än är så är du mer än välkommen att höra av dig om du vill prata av dig, ställa djupare detaljfrågor eller något annat. Jag tyckte under min process att det både var skönt att höra om historierna som till slut lyckades och samtidigt jobbigt för jag var ju då inte en av dem. Blandade känslor är en del av att försöka bli gravid. Kom ihåg en sak: En dag är det din tur. <3

Här finns alla inlägg om IVF, graviditet och föräldraskap